Trollbeat


Godspeed You! Black Emperor – ALLELUJAH! DON’T BEND! ASCEND! by knubbutt
oktober 5, 2012, 17:15
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.1 av 10

Vid det här laget är nog legendariskt det bästa ordet i SAOL för att beskriva Godspeed You! Black Emperor. Det kanadensiska post-rock-kollektivet släppte runt millenie-skiftet tre LP:s och en EP som allihop bidragit till utvecklingen av instrumental och experimentell musik sedan dess. Efter 2002s Yanqui U.X.O försvann bandet helt från kartan för att åtta år senare, alltså för två år sedan, meddela att man återförenats för en ny tour. Om folk vid den nyheten satte morgonkaffet i halsen borde nyheten om ett nytt album från Godspeed mer eller mindre producera ståkuk hos allihop, oavsett kön.

Godspeed är legendariskt i den mån att man var fullkomligt nyskapande samtidigt som man sket fullständigt i någon form av kommersiell framgång. Det politiska budskapet var tydligt och speglades i samplingar, låttitlar och konvolut. Man gav heller inga som helst intervjuer, det enda pressen egentligen visste om medlemmarna var deras namn – de brydde sig helt enkelt inte, och kanske var det därför deras musik slog igenom så som den gjorde. Mystiken.

Jag kunde inte hindra mig själv från att känna att mystiken delvis försvann när man annonserade om ALLELUJAH!, lite som mystiken kring Refused försvann i våras. Men det är nog faktiskt det enda negativa jag över huvud taget kan komma på om ALLELUJAH!, för det är ett förbannat bra album. Låtarna (fyra till antalet) är lite mer konsekventa än sina företrädare, något som jag varken tycker är negativt eller positivt. Bandet känner den här gången för att skapa 20-minuterslåtar som har ett tema från start till mål och de gör det bra. So what? Varför vara konstig om man inte vill?

Första spåret, Mladic, är väl ett politiskt eller människorättsligt ställningstagande om något. Den klockar in på knappa tjugo minuter och överöser lyssnaren under denna tid med episka och tunga klassiska post-rock-kavalkader med ovanligt hög densitet. Utöver spårlängden så är det väl just denna densitet som är mest karaktäriserande för Godspeeds sound och det är härligt att de inte tummat på gitarrerna.

Spår två och fyra, Their Helicopters’ Sing och Strung Like Lights At Thee Printemps Erable respektive, är utfyllnadspartier i form av improviserad drone. Ljudbilden som skapas är som väntat dyster och fungerar mycket bra som utfyllnad mellan Mladic och den andra tjugo-minuters-dängan, We Drift Like Worried Fire. Den sistnämnda baserar sig på en melodi som är så enkel att jag är övertygad om att jag nån gång visslat den utan att veta om den. Inte riktigt lika mäktig som Mladic skapar den inte riktigt samma bistra känsla, men det långdragna crescendot vid sexminutersmarkeringen håller ändå så hög klass som man kan förvänta sig av ett band av Godspeeds dignitet.

ALLELUJAH! finns inte på spotify än, men njut av att resten av bandets album just dykt upp – här och här.

/johan

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: