Trollbeat


Crystal Castles – (III) by knubbutt
november 13, 2012, 23:39
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , ,

Image

Betyg: 8.8 av 10

Ett av världens bästa och mest konsekventa band just nu opererar inom genren electroclash, det är bara att vänja sig vid tanken. Crystal Castles skapar på sin tredje raka fullträff sin kanske mest stilistiska ljudbild hittills. Den är inte lika hård på ytan men under densamma avbildas något som påminner som ren och skär ondska. Jag skrev för några veckor sedan om Wild Nothing att det var bra musik att sova till. Den här musiken är det motsatta, troligtvis en garant för mardrömmar.

Trots det mer sammanhållna soundet är skivan dynamisk och har låtar som lyser för sig själva. Wrath Of God är skivans epicentrum, låten som definierar det nya soundet. Sad Eyes visar vilka fantastiska popmelodier bandet kan leverera. Den avslutande Child I Will Hurt You bevisar att Crysal Castles faktiskt också kan göra musik som bara är vacker.

Jag kan känna att att Crystal Castles estetik inte är särskilt trendig vilket gör att de inte uppskattas så mycket som de borde. Se bara på Not In Love från föregående skiva som någon knappt lade märke till innan Robert Smith tog över vid mikrofonen, och låten lyftes till skyarna. Allting kan inte vara drömpop, en del måste också vara mardrömspop.

Crystal Castles – (III) <- Spotify

/anton



Brambles – Charcoal by knubbutt
november 7, 2012, 19:33
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8.6 av 10

Jag har länge suktat efter höstalbumet. Ja, det ska vara bestämd form, därför att jag har under mina 25 år funnit ett perfekt album för vintern, våren och sommaren respektive, men än så länge inte för hösten. År efter år har jag sökt efter det där albumet som så perfekt beskriver hur dagarna blir kortare, hur vädret blir gråare, hur hemmet blir allt mer tilltalande men framförallt hur själen mer och mer försvinner. Nu är sökandet äntligen över.

Brambles är ett projekt av britten Mark Dawson, vars musik på Charcoal kan beskrivas som kontemplativ ambient. Stämningen går från att vara munter via melankolisk till att på slutet helt omslutas av mörker. Det finns inte en möjlighet att den uppenbara likheten med hösten som årstid är en slump, ej heller att Charcoals släpps vid den här tiden på året, då höstdepressionen har sin tyngsta slöja kring oss.

Via To Speak Of Solitudes vackra långdragna toner till Salt Photographs, albumet absoluta höjdpunkt, visar Dawson en exceptionell styrka i att kombinera de klassiska instrumenten piano, violin, cello och flöjter av olika slag. Stundtals är pianot i framkant medan de andra instrumenten tar större plats på andra spår. Att detta är hjärtskärande vackert är det ingen tvekan om och att Charcoal placerar Brambles på samma piedestal som Greg Haines, Nils Frahm och Max Richter är en av höstens absolut trevligaste faktum.

Charcoal finns på spotify!

/johan



Ef – Delusions Of Grandeur EP by knubbutt
oktober 25, 2012, 20:13
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 7.5 av 10

Göteborgska post-rockarna Ef är tillbaka med uppföljaren till den episka Mourning Golden Morning som slog ner för två år sedan. Titeln Delusions Of Grandeur känns som ett statement i sig – kanske kände bandet att man tog sig vatten över huvudet med Mourning som kändes som den riktiga toppen av deras förmåga, rent låtskrivarmässigt. Delusions of Grandeur visar att fallet definitivt inte är sådant.

EP:n består av tre låtar – tillsammans 25 minuter – där mittenspåret Fem är en melodisk transportsträcka mellan titelspåret och I Never Felt This Way Before. De två sistnämnda presenterar Ef som ett band som absolut inte nått sin prime än – snarare tvärt om. Utsökta melodier varvas med oväntade partier med sång. I synnerhet blir jag glad för att spoken-word-partierna har letat sig tillbaka in i bandets repertoar. Dessa magnifika avsnitt som fick Final Touch / Hidden Agenda och Tomorrow, My Friend från debutplattan för sex år sedan att fullkomligt lysa av briljans ger nu I Never Felt This Way Before den skjuts som låten behöver för att inte låta för vanlig. Nu fattas det bara att vi ska få se några spelningar i Sverige också, sedan borde post-rock-kvoten vara fylld för en tid framöver.

Lyssna på Delusions of Grandeur på spotify!

/johan



Tim Hecker & Daniel Lopatin – Instrumental Tourist by knubbutt
oktober 21, 2012, 21:43
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.3 av 10

Jag har gjort det, än en gång. Gått in i ett album med helt skyhöga förväntningar, menar jag. Tänk liksom, folk är ju fullständigt livrädda att The Hobbit inte ska vara så bra som alla målar upp i sina huvuden och tänk, tänk om den inte är så bra – tänk om folk går in på biografen i hopp om att se en blivande klassiker och går ut mer eller mindre gråtandes. Det vore århundradets flopp, let-down of the year.

Hecker och Lopatin floppar inte, definitivt inte, men Instrumental Tourist är inte alls som jag hade väntat mig. Jag hade förhoppningar om ett album där Heckers basmiljöer fick ta ut sin fina rätt och Lopatins känsla för medodia skulle föra ett nytt ljus till den förstnämndes bekanta sound. Så blev det dock inte. Istället ligger ration över tillförda influenser någonstans kring 70/30, fördel Lopatin.

Att vara objektiv i ett sånt här fall är omöjligt, med tanke på vad jag tycker om Heckers tidigare album. Därmed inte sagt att jag ogillar Lopatins projekt Oneohtrix Point Never – tvärt om, förra årets Replica var fantastisk i sin unikhet, till och med för att vara så avant-garde som den var. Tyvärr tar den här viljan att vara just så annorlunda eggen av Heckers absoluta styrka på Instrumental Tourist, vilket gör att det blir ganska svårt att komma nära inpå, att över huvud taget förstå. 

Med ovanstående sagt, innehåller Instrumental Tourist en samling kompakta spår där Scene From A French Zoo och Intrusions sticker ut lite extra, just för att Heckers känsla för tyngd lustigt nog inte tyngs ner för mycket. Annars är jag rädd att resterande tio låtar tråkigt nog är rätt platta och uniforma trots försök till variation. Jag hade förstås hoppats på mer, men så här i efterhand är nog resultatet av en blandning av Tim Hecker och Oneohtrix Point Never inte riktigt lika bra som vi hade väntat oss. Det är faktiskt ganska logiskt.

/johan



Bat For Lashes – The Haunted Man by knubbutt
oktober 16, 2012, 23:41
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Image

Betyg: 8.0 av 10

Jag älskar verkligen Bat For Lashes. Det känns därför lite tråkigt att behöva medge att den nya skivan inte riktigt når upp till hur bra den skulle kunna varit. Med skivorna Fur and Gold och Two Suns har Natasha Khan etablerat sig som en av de mest egensinniga och eklektiska pop-skaparna. Hon har aldrig lyssnat på trender, hon är aldrig lagom (ja kolla omslaget ovan) och hon kompromissar inte. När hon lyckas blir resultatet därför något som ingen annan i popvärlden kan prestera.

Nya skivan är lite mindre kitchig och soundet känns lite mer putsat än på den senaste. På något sätt känns det som det lite stramare och dyrare formatet har låst fast idéerna i ett lite för tidigt skede vilket gör att låtskrivandet inte känns riktigt färdigt. Låtar som Winter Fields och Rest Your Head har en enorm potential som inte riktigt kommer ut. De låtar som känns helt färdiga och därmed extremt bra är första singeln Laura och första spåret Lilies.

Spotify: Bat For Lashes – The Haunted Man

/anton



Wild Nothing – Nocturne by knubbutt
oktober 10, 2012, 13:53
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: , ,

Image

Betyg: 7.9 av 10

Wild Nothing är för indiemusik vad Justin Bieber är för den kommersiella popen: den absoluta mittpunkten just nu. Drömpop som låter så där gött och passar utmärkt i bakgrunden till, ja vad som helst. Extra bra passar det att somna till.

Spotify: Wild Nothing – Nocturne

/anton



Godspeed You! Black Emperor – ALLELUJAH! DON’T BEND! ASCEND! by knubbutt
oktober 5, 2012, 17:15
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.1 av 10

Vid det här laget är nog legendariskt det bästa ordet i SAOL för att beskriva Godspeed You! Black Emperor. Det kanadensiska post-rock-kollektivet släppte runt millenie-skiftet tre LP:s och en EP som allihop bidragit till utvecklingen av instrumental och experimentell musik sedan dess. Efter 2002s Yanqui U.X.O försvann bandet helt från kartan för att åtta år senare, alltså för två år sedan, meddela att man återförenats för en ny tour. Om folk vid den nyheten satte morgonkaffet i halsen borde nyheten om ett nytt album från Godspeed mer eller mindre producera ståkuk hos allihop, oavsett kön.

Godspeed är legendariskt i den mån att man var fullkomligt nyskapande samtidigt som man sket fullständigt i någon form av kommersiell framgång. Det politiska budskapet var tydligt och speglades i samplingar, låttitlar och konvolut. Man gav heller inga som helst intervjuer, det enda pressen egentligen visste om medlemmarna var deras namn – de brydde sig helt enkelt inte, och kanske var det därför deras musik slog igenom så som den gjorde. Mystiken.

Jag kunde inte hindra mig själv från att känna att mystiken delvis försvann när man annonserade om ALLELUJAH!, lite som mystiken kring Refused försvann i våras. Men det är nog faktiskt det enda negativa jag över huvud taget kan komma på om ALLELUJAH!, för det är ett förbannat bra album. Låtarna (fyra till antalet) är lite mer konsekventa än sina företrädare, något som jag varken tycker är negativt eller positivt. Bandet känner den här gången för att skapa 20-minuterslåtar som har ett tema från start till mål och de gör det bra. So what? Varför vara konstig om man inte vill?

Första spåret, Mladic, är väl ett politiskt eller människorättsligt ställningstagande om något. Den klockar in på knappa tjugo minuter och överöser lyssnaren under denna tid med episka och tunga klassiska post-rock-kavalkader med ovanligt hög densitet. Utöver spårlängden så är det väl just denna densitet som är mest karaktäriserande för Godspeeds sound och det är härligt att de inte tummat på gitarrerna.

Spår två och fyra, Their Helicopters’ Sing och Strung Like Lights At Thee Printemps Erable respektive, är utfyllnadspartier i form av improviserad drone. Ljudbilden som skapas är som väntat dyster och fungerar mycket bra som utfyllnad mellan Mladic och den andra tjugo-minuters-dängan, We Drift Like Worried Fire. Den sistnämnda baserar sig på en melodi som är så enkel att jag är övertygad om att jag nån gång visslat den utan att veta om den. Inte riktigt lika mäktig som Mladic skapar den inte riktigt samma bistra känsla, men det långdragna crescendot vid sexminutersmarkeringen håller ändå så hög klass som man kan förvänta sig av ett band av Godspeeds dignitet.

ALLELUJAH! finns inte på spotify än, men njut av att resten av bandets album just dykt upp – här och här.

/johan