Trollbeat


Crystal Castles – (III) by knubbutt
november 13, 2012, 23:39
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , ,

Image

Betyg: 8.8 av 10

Ett av världens bästa och mest konsekventa band just nu opererar inom genren electroclash, det är bara att vänja sig vid tanken. Crystal Castles skapar på sin tredje raka fullträff sin kanske mest stilistiska ljudbild hittills. Den är inte lika hård på ytan men under densamma avbildas något som påminner som ren och skär ondska. Jag skrev för några veckor sedan om Wild Nothing att det var bra musik att sova till. Den här musiken är det motsatta, troligtvis en garant för mardrömmar.

Trots det mer sammanhållna soundet är skivan dynamisk och har låtar som lyser för sig själva. Wrath Of God är skivans epicentrum, låten som definierar det nya soundet. Sad Eyes visar vilka fantastiska popmelodier bandet kan leverera. Den avslutande Child I Will Hurt You bevisar att Crysal Castles faktiskt också kan göra musik som bara är vacker.

Jag kan känna att att Crystal Castles estetik inte är särskilt trendig vilket gör att de inte uppskattas så mycket som de borde. Se bara på Not In Love från föregående skiva som någon knappt lade märke till innan Robert Smith tog över vid mikrofonen, och låten lyftes till skyarna. Allting kan inte vara drömpop, en del måste också vara mardrömspop.

Crystal Castles – (III) <- Spotify

/anton

Annonser


Brambles – Charcoal by knubbutt
november 7, 2012, 19:33
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8.6 av 10

Jag har länge suktat efter höstalbumet. Ja, det ska vara bestämd form, därför att jag har under mina 25 år funnit ett perfekt album för vintern, våren och sommaren respektive, men än så länge inte för hösten. År efter år har jag sökt efter det där albumet som så perfekt beskriver hur dagarna blir kortare, hur vädret blir gråare, hur hemmet blir allt mer tilltalande men framförallt hur själen mer och mer försvinner. Nu är sökandet äntligen över.

Brambles är ett projekt av britten Mark Dawson, vars musik på Charcoal kan beskrivas som kontemplativ ambient. Stämningen går från att vara munter via melankolisk till att på slutet helt omslutas av mörker. Det finns inte en möjlighet att den uppenbara likheten med hösten som årstid är en slump, ej heller att Charcoals släpps vid den här tiden på året, då höstdepressionen har sin tyngsta slöja kring oss.

Via To Speak Of Solitudes vackra långdragna toner till Salt Photographs, albumet absoluta höjdpunkt, visar Dawson en exceptionell styrka i att kombinera de klassiska instrumenten piano, violin, cello och flöjter av olika slag. Stundtals är pianot i framkant medan de andra instrumenten tar större plats på andra spår. Att detta är hjärtskärande vackert är det ingen tvekan om och att Charcoal placerar Brambles på samma piedestal som Greg Haines, Nils Frahm och Max Richter är en av höstens absolut trevligaste faktum.

Charcoal finns på spotify!

/johan



Godspeed You! Black Emperor – ALLELUJAH! DON’T BEND! ASCEND! by knubbutt
oktober 5, 2012, 17:15
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.1 av 10

Vid det här laget är nog legendariskt det bästa ordet i SAOL för att beskriva Godspeed You! Black Emperor. Det kanadensiska post-rock-kollektivet släppte runt millenie-skiftet tre LP:s och en EP som allihop bidragit till utvecklingen av instrumental och experimentell musik sedan dess. Efter 2002s Yanqui U.X.O försvann bandet helt från kartan för att åtta år senare, alltså för två år sedan, meddela att man återförenats för en ny tour. Om folk vid den nyheten satte morgonkaffet i halsen borde nyheten om ett nytt album från Godspeed mer eller mindre producera ståkuk hos allihop, oavsett kön.

Godspeed är legendariskt i den mån att man var fullkomligt nyskapande samtidigt som man sket fullständigt i någon form av kommersiell framgång. Det politiska budskapet var tydligt och speglades i samplingar, låttitlar och konvolut. Man gav heller inga som helst intervjuer, det enda pressen egentligen visste om medlemmarna var deras namn – de brydde sig helt enkelt inte, och kanske var det därför deras musik slog igenom så som den gjorde. Mystiken.

Jag kunde inte hindra mig själv från att känna att mystiken delvis försvann när man annonserade om ALLELUJAH!, lite som mystiken kring Refused försvann i våras. Men det är nog faktiskt det enda negativa jag över huvud taget kan komma på om ALLELUJAH!, för det är ett förbannat bra album. Låtarna (fyra till antalet) är lite mer konsekventa än sina företrädare, något som jag varken tycker är negativt eller positivt. Bandet känner den här gången för att skapa 20-minuterslåtar som har ett tema från start till mål och de gör det bra. So what? Varför vara konstig om man inte vill?

Första spåret, Mladic, är väl ett politiskt eller människorättsligt ställningstagande om något. Den klockar in på knappa tjugo minuter och överöser lyssnaren under denna tid med episka och tunga klassiska post-rock-kavalkader med ovanligt hög densitet. Utöver spårlängden så är det väl just denna densitet som är mest karaktäriserande för Godspeeds sound och det är härligt att de inte tummat på gitarrerna.

Spår två och fyra, Their Helicopters’ Sing och Strung Like Lights At Thee Printemps Erable respektive, är utfyllnadspartier i form av improviserad drone. Ljudbilden som skapas är som väntat dyster och fungerar mycket bra som utfyllnad mellan Mladic och den andra tjugo-minuters-dängan, We Drift Like Worried Fire. Den sistnämnda baserar sig på en melodi som är så enkel att jag är övertygad om att jag nån gång visslat den utan att veta om den. Inte riktigt lika mäktig som Mladic skapar den inte riktigt samma bistra känsla, men det långdragna crescendot vid sexminutersmarkeringen håller ändå så hög klass som man kan förvänta sig av ett band av Godspeeds dignitet.

ALLELUJAH! finns inte på spotify än, men njut av att resten av bandets album just dykt upp – här och här.

/johan



How To Dress Well – Total Loss by knubbutt
oktober 3, 2012, 19:34
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg: 8,3 av 10

Musikhösten fortsätter leverera. Denna gång är skör elektronisk pop med starka rnb-influenser som bidrar till vad som kan se ut som en betygsinflation här på bloggen. How To Dress Well har sedan debuten 2007 varit ett respekterat namn på fluff-pop-himlen men det är med nya skivan som Tom Krell, som han också kallar sig, flyttar in bland tungviktarna.

Spöklikt lätta sångspår blandas med stråkar och metalliskt stämd percussion. Bastoner utlämnas ofta helt, ibland kan de saknas men oftast gör bidrar det till en skön dynamik när den slutligen läggs till. Texterna handlar inte helt otypiskt om sorg, saknad och brustna hjärtan men om det är någon musik som ska handla om det så är det denna. När How To Dress Well uppnår den där nästan överjordiska känslan som han försöker uppnå ger alla pretentiösa ansatser full utdelning.

På spotify: How To Dress Well – Total Loss

/anton



Caspian – Waking Season by knubbutt
september 25, 2012, 19:48
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 9.0 av 10

Att Massachusetts-bandet Caspian de senaste åren mer eller mindre med varje skivsläpp, EP som LP, toppat instrumental-musik-kritikernas års-bästa-lista är inte orättvist, inte alls. De har fått post-rock att kännas modern igen, även om de i sak inte skiljer sig så mycket från den annars breda massan av underground-band som försöker låta som Explosions In The Sky. Det Caspian gör så oerhört bra gentemot dessa mer eller mindre mediokra band är att de vågar. Modet finns där hela tiden och på Waking Season, deras bästa skiva sedan starten 2005, lyser med kurage.

Jag läste nånstans att Waking Season verkade framtung och visst, de inledande spåren med titelspåret och den massiva (och helt fucking jävla underbara) Gone in Bloom and Bough ger den känslan, men det vore som att säga att Smala Sussie är bäst i början för att det roliga skämtet om Papa Dee finns där. Waking Season ändrar karaktär någonstans kring halvtimman där den går in i en lite långsammare trans innan den exploderar med den briljanta Hickory ’54, albumets absoluta peak. Därifrån är det raka vägen till slutet i quiet-loud-tema som levererar bättre än det gjort på oerhört länge. Fortsätter Caspian såhär kan de mycket väl bli post-rockens Last Band Standing.

Waking Season finns inte på spotify än, men lyssna på The Four Trees till dess att det dyker upp där.

/johan



Balmorhea – Stranger by knubbutt
september 22, 2012, 12:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.3 av 10

Det är något konstigt med Austin. Hur kan en stad med typ 800 000 invånare mitt i snustorra Texas vara hemstad till så oerhört många fantastiska band inom så oerhört många genrer? Det är ett faktum att staden är min blogg-kollegas drömresemål och jag skulle heller inte ha något emot att spendera lite tid på SWSX och dricka kultur en vecka i gassande solsken. I synnerhet om instrumental-rock-sextetten Balmorhea – ett av alla de otaliga internationellt framgångsrika band som kommer från just Austin – spelar och definitivt om deras nya album Stranger över huvud taget är verkligt.

Oavsett om det handlar om musik uppbyggd kring elektoniska moment, ett ensamt piano, en stråkgrupp, en vanlig uppsättning med gitarrer, bas och en samling trummor eller sex killars ordlösa stämsång så är Balmorhea ett band som gör det så förbannat bra. Att på ett album med tio spår kunna blanda och ge från så många konstellationer av instrument är en styrka som är många band få förunnat. Det börjar ganska lugnt och harmoniskt på Days och Masollan med fina melodier, men redan här känner man att något är i görningen. Det känns inte riktigt likadant som på bandets tidigare album, där en sinnesstämning höll i sig från första spåret till det sista. Istället anar man att något lurar under den till synes lugna och städade ytan. Och ack vad den känslan träffar rätt.

Tredje spåret, Fake Fealty, är så underbart graciös och brutal som en låt av denna kalibern någonsin kan vara. Den är en kakofoni i ljudbilder och när det där monumentala gitarriffet slår en i ansiktet tappar man fattningen fullständigt. Låten tar ett djupt andetag efter detta, ändrar riktning och försvinner iväg mot en stråkbaserad symfoni. Denna symfoni håller i sig till spår sju, Shore, där albumet fullständigt byter om till en kontemplativ skrud. Gitarren är nu varsamt omhändertagande och man lullas in i en trygghet som biter sig fast albumet ut.

Man kanske skulle sluta förvånas över att band från Austin gör bra album.

Stranger finns inte på spotify än, men lyssna då istället på All Is Wild, All Is Silent, Balmorheas hyllade andra album.

/johan



Grizzly Bear – Shields by knubbutt
september 19, 2012, 23:18
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg 8.6 av 10

Grizzly Bear är vid första anblick ett helt vanligt band med gitarr, trummor, bas, sång osv men någonting bubblar under ytan. En ambition om att vara något mer än bara ett av många bra band från Brooklyn. Texterna är lite mer välskrivna, arrangemangen är lite mer expansiva och varje låt är nästan överarbetad med smarta delar. Kanske är det här skivan några gånger misslyckas. Det blir ett ackordbyte för mycket.

Men oftast, och i nästan alla låtar finns en härlig känsla för spänning och upplösning. Låtar som i början kan låta nästan frustrerade ordnar upp sig till fina små indiesymfonier. Jag är helt ärlig med att det inte går uppskatta skivan fullt vid första lyssningen, det händer helt enkelt för mycket. Däremot lovar jag att när du kommer över första tröskeln blir skivan bara bättre för varje gång du hör den.

Grizzly Bear kommer kanske inte bli mitt favoritband men jag älskar dem för att de 2012 gör denna fantastiskt ambitiösa skiva.

På Spotify: Grizzly Bear – Shields

/anton