Trollbeat


How To Dress Well – Total Loss by knubbutt
oktober 3, 2012, 19:34
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg: 8,3 av 10

Musikhösten fortsätter leverera. Denna gång är skör elektronisk pop med starka rnb-influenser som bidrar till vad som kan se ut som en betygsinflation här på bloggen. How To Dress Well har sedan debuten 2007 varit ett respekterat namn på fluff-pop-himlen men det är med nya skivan som Tom Krell, som han också kallar sig, flyttar in bland tungviktarna.

Spöklikt lätta sångspår blandas med stråkar och metalliskt stämd percussion. Bastoner utlämnas ofta helt, ibland kan de saknas men oftast gör bidrar det till en skön dynamik när den slutligen läggs till. Texterna handlar inte helt otypiskt om sorg, saknad och brustna hjärtan men om det är någon musik som ska handla om det så är det denna. När How To Dress Well uppnår den där nästan överjordiska känslan som han försöker uppnå ger alla pretentiösa ansatser full utdelning.

På spotify: How To Dress Well – Total Loss

/anton

Annonser



Nils Frahm – Screws by knubbutt
september 28, 2012, 23:05
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 6.7 av 10

När den tyske pianovirtuosen och smärre underbarnet Nils Frahm förra året satte sig ned och spelade in Felt i sin berlinvåning med sitt enda piano och avlägsna dörrknarr och fottramp som sällskap gjorde han det med en sådan oerhörd finkänslighet och emotionell finess att många musikkritiker föll handlöst och gång efter annan utsåg alltihop till en av förra årets bästa prestationer, alla kategorier. Det var så tydligt på Felt; minimalismen, inspirationen och kärleken till musiken kombinerades till ett oförglömligt album (som gjorde att jag faktiskt förstod vad en god vän menade när han sa att hans favoritljud kom från en pianopedal). Nu när Frahm för ett par dagar sedan på sin 30-årsdag släppte ett nytt album kallat Screws, vars längd ligger någonstans mitt emellan en EP och en LP, är minimalismen och kärleken fortfarande lika framträdande som för ett år sedan medan det känns som att inspirationen har falnat en aning.

Screws låter ibland som man kan förvänta sig av en platta som är 28 minuter lång uppdelat på nio låtar – ofullständig. Stycken som Fa och Si (ja, spåren är döpta efter do-re-mi-skalan, bortsett från första och sista spåret som heter You och Me respektive) borde inte avslutas där de gör det, mitt i ett andetag. Men även om man ibland kan störa sig lite på detta är det ingen tvekan om att Frahm konstruerar musik av högsta kvalitet.

Kanske är det för att det är den låten som är mest lik Felt i sin uppbyggnad eller kanske är det för att jag varit aningen svältfödd på ny musik av den här sorten på sistone, men icke desto mindre rankar jag det sista spåret Me som en av detta årets absolut bästa låtar (det är snart oktober, just sayin’). Det är sällan som jag vill lyssna på samma spår flera gånger i rad för att jag inte vill bli av med gåshuden som springer genom kroppen. Me har allt en komposition av den här kategorin behöver. Det är bara det att jag inte riktigt är beredd att varje gång lyssna igenom det till viss del oavslutade albumet för att bli belönad med denna kronjuvel till avslutare.

Ladda ner Screws gratis här!

/johan



Caspian – Waking Season by knubbutt
september 25, 2012, 19:48
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 9.0 av 10

Att Massachusetts-bandet Caspian de senaste åren mer eller mindre med varje skivsläpp, EP som LP, toppat instrumental-musik-kritikernas års-bästa-lista är inte orättvist, inte alls. De har fått post-rock att kännas modern igen, även om de i sak inte skiljer sig så mycket från den annars breda massan av underground-band som försöker låta som Explosions In The Sky. Det Caspian gör så oerhört bra gentemot dessa mer eller mindre mediokra band är att de vågar. Modet finns där hela tiden och på Waking Season, deras bästa skiva sedan starten 2005, lyser med kurage.

Jag läste nånstans att Waking Season verkade framtung och visst, de inledande spåren med titelspåret och den massiva (och helt fucking jävla underbara) Gone in Bloom and Bough ger den känslan, men det vore som att säga att Smala Sussie är bäst i början för att det roliga skämtet om Papa Dee finns där. Waking Season ändrar karaktär någonstans kring halvtimman där den går in i en lite långsammare trans innan den exploderar med den briljanta Hickory ’54, albumets absoluta peak. Därifrån är det raka vägen till slutet i quiet-loud-tema som levererar bättre än det gjort på oerhört länge. Fortsätter Caspian såhär kan de mycket väl bli post-rockens Last Band Standing.

Waking Season finns inte på spotify än, men lyssna på The Four Trees till dess att det dyker upp där.

/johan



Balmorhea – Stranger by knubbutt
september 22, 2012, 12:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.3 av 10

Det är något konstigt med Austin. Hur kan en stad med typ 800 000 invånare mitt i snustorra Texas vara hemstad till så oerhört många fantastiska band inom så oerhört många genrer? Det är ett faktum att staden är min blogg-kollegas drömresemål och jag skulle heller inte ha något emot att spendera lite tid på SWSX och dricka kultur en vecka i gassande solsken. I synnerhet om instrumental-rock-sextetten Balmorhea – ett av alla de otaliga internationellt framgångsrika band som kommer från just Austin – spelar och definitivt om deras nya album Stranger över huvud taget är verkligt.

Oavsett om det handlar om musik uppbyggd kring elektoniska moment, ett ensamt piano, en stråkgrupp, en vanlig uppsättning med gitarrer, bas och en samling trummor eller sex killars ordlösa stämsång så är Balmorhea ett band som gör det så förbannat bra. Att på ett album med tio spår kunna blanda och ge från så många konstellationer av instrument är en styrka som är många band få förunnat. Det börjar ganska lugnt och harmoniskt på Days och Masollan med fina melodier, men redan här känner man att något är i görningen. Det känns inte riktigt likadant som på bandets tidigare album, där en sinnesstämning höll i sig från första spåret till det sista. Istället anar man att något lurar under den till synes lugna och städade ytan. Och ack vad den känslan träffar rätt.

Tredje spåret, Fake Fealty, är så underbart graciös och brutal som en låt av denna kalibern någonsin kan vara. Den är en kakofoni i ljudbilder och när det där monumentala gitarriffet slår en i ansiktet tappar man fattningen fullständigt. Låten tar ett djupt andetag efter detta, ändrar riktning och försvinner iväg mot en stråkbaserad symfoni. Denna symfoni håller i sig till spår sju, Shore, där albumet fullständigt byter om till en kontemplativ skrud. Gitarren är nu varsamt omhändertagande och man lullas in i en trygghet som biter sig fast albumet ut.

Man kanske skulle sluta förvånas över att band från Austin gör bra album.

Stranger finns inte på spotify än, men lyssna då istället på All Is Wild, All Is Silent, Balmorheas hyllade andra album.

/johan



Grizzly Bear – Shields by knubbutt
september 19, 2012, 23:18
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg 8.6 av 10

Grizzly Bear är vid första anblick ett helt vanligt band med gitarr, trummor, bas, sång osv men någonting bubblar under ytan. En ambition om att vara något mer än bara ett av många bra band från Brooklyn. Texterna är lite mer välskrivna, arrangemangen är lite mer expansiva och varje låt är nästan överarbetad med smarta delar. Kanske är det här skivan några gånger misslyckas. Det blir ett ackordbyte för mycket.

Men oftast, och i nästan alla låtar finns en härlig känsla för spänning och upplösning. Låtar som i början kan låta nästan frustrerade ordnar upp sig till fina små indiesymfonier. Jag är helt ärlig med att det inte går uppskatta skivan fullt vid första lyssningen, det händer helt enkelt för mycket. Däremot lovar jag att när du kommer över första tröskeln blir skivan bara bättre för varje gång du hör den.

Grizzly Bear kommer kanske inte bli mitt favoritband men jag älskar dem för att de 2012 gör denna fantastiskt ambitiösa skiva.

På Spotify: Grizzly Bear – Shields

/anton



The Killers – Battle Born by knubbutt
september 18, 2012, 19:12
Filed under: ☠Inte ok, ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 1.4 av 10

Det känns som det var hundra år sedan The Killers debutalbum dök upp i tonårsflickors tv-rutor i och med genombrottet av The O.C. Då kunde man förstå hypen, Mr Brightside, Smile Like You Mean It och Jenny Was A Friend Of Mine var ju faktiskt rätt bra låtar, de var liksom mainstreamversioner av Last Nite och Banquet. Nu, åtta år senare, låter The Killers som världens sämsta bakfylla.

Min första tanke när jag hörde detta album var ”Men herregud, ska de förpesta etern med låtar som Human igen?!”. Antagligen, därför att denna musiken är precis vad som gör att det överhuvud taget existerar ett uttryck som ”utspelad”. Varenda låt från Battle Born är utspelad redan innan man har hört den för första gången. Runaways kan vara en av de sämsta låtar jag nånsin hört. Miss Atomic Bomb är om möjligt sämre än vad låttiteln hintar.

Nej tack. Battle Born hade nog låtit bättre spelad baklänges. Synd att jag inte kan ta reda på hur det skulle låta – den kommer aldrig komma i närheten av min hårddisk igen.

/johan