Trollbeat


Brambles – Charcoal by knubbutt
november 7, 2012, 19:33
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8.6 av 10

Jag har länge suktat efter höstalbumet. Ja, det ska vara bestämd form, därför att jag har under mina 25 år funnit ett perfekt album för vintern, våren och sommaren respektive, men än så länge inte för hösten. År efter år har jag sökt efter det där albumet som så perfekt beskriver hur dagarna blir kortare, hur vädret blir gråare, hur hemmet blir allt mer tilltalande men framförallt hur själen mer och mer försvinner. Nu är sökandet äntligen över.

Brambles är ett projekt av britten Mark Dawson, vars musik på Charcoal kan beskrivas som kontemplativ ambient. Stämningen går från att vara munter via melankolisk till att på slutet helt omslutas av mörker. Det finns inte en möjlighet att den uppenbara likheten med hösten som årstid är en slump, ej heller att Charcoals släpps vid den här tiden på året, då höstdepressionen har sin tyngsta slöja kring oss.

Via To Speak Of Solitudes vackra långdragna toner till Salt Photographs, albumet absoluta höjdpunkt, visar Dawson en exceptionell styrka i att kombinera de klassiska instrumenten piano, violin, cello och flöjter av olika slag. Stundtals är pianot i framkant medan de andra instrumenten tar större plats på andra spår. Att detta är hjärtskärande vackert är det ingen tvekan om och att Charcoal placerar Brambles på samma piedestal som Greg Haines, Nils Frahm och Max Richter är en av höstens absolut trevligaste faktum.

Charcoal finns på spotify!

/johan

Annonser


Tim Hecker & Daniel Lopatin – Instrumental Tourist by knubbutt
oktober 21, 2012, 21:43
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.3 av 10

Jag har gjort det, än en gång. Gått in i ett album med helt skyhöga förväntningar, menar jag. Tänk liksom, folk är ju fullständigt livrädda att The Hobbit inte ska vara så bra som alla målar upp i sina huvuden och tänk, tänk om den inte är så bra – tänk om folk går in på biografen i hopp om att se en blivande klassiker och går ut mer eller mindre gråtandes. Det vore århundradets flopp, let-down of the year.

Hecker och Lopatin floppar inte, definitivt inte, men Instrumental Tourist är inte alls som jag hade väntat mig. Jag hade förhoppningar om ett album där Heckers basmiljöer fick ta ut sin fina rätt och Lopatins känsla för medodia skulle föra ett nytt ljus till den förstnämndes bekanta sound. Så blev det dock inte. Istället ligger ration över tillförda influenser någonstans kring 70/30, fördel Lopatin.

Att vara objektiv i ett sånt här fall är omöjligt, med tanke på vad jag tycker om Heckers tidigare album. Därmed inte sagt att jag ogillar Lopatins projekt Oneohtrix Point Never – tvärt om, förra årets Replica var fantastisk i sin unikhet, till och med för att vara så avant-garde som den var. Tyvärr tar den här viljan att vara just så annorlunda eggen av Heckers absoluta styrka på Instrumental Tourist, vilket gör att det blir ganska svårt att komma nära inpå, att över huvud taget förstå. 

Med ovanstående sagt, innehåller Instrumental Tourist en samling kompakta spår där Scene From A French Zoo och Intrusions sticker ut lite extra, just för att Heckers känsla för tyngd lustigt nog inte tyngs ner för mycket. Annars är jag rädd att resterande tio låtar tråkigt nog är rätt platta och uniforma trots försök till variation. Jag hade förstås hoppats på mer, men så här i efterhand är nog resultatet av en blandning av Tim Hecker och Oneohtrix Point Never inte riktigt lika bra som vi hade väntat oss. Det är faktiskt ganska logiskt.

/johan



Sommarens skivor by knubbutt
augusti 3, 2012, 17:45
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , , , , , , ,

Musiksommaren 2012 har varit den bästa på riktigt länge och det känns som det är dags att ta in de månader som bloggen har varit inaktiv. Här kommer det bästa.

Image

Beach House – Bloom

Betyg 8.2 av 10

”Pitchfork-indien”s största företrädare följde upp succén med Teen Dream med den högkvalitativa och välljudande Bloom. Detta är pop med inlevelse och en bra kombination av djup och yta. Saknar skivan något så är det fler låtar som skiljer sig från mängden vilket leder till en något monoton upplevelse. De två starkaste låtarna Lazuli och Irene karvar sig dock sakta rakt in i hjärtat.

På Spottan: Beach House – Bloom

Image

The Tallest Man On Earth – There’s No Leaving Now

Betyg 7.8 av 10

The Tallest Man skriver alltid både fina texter och melodier. Fin är också det ordet som bäst beskriver There’s No Leaving Now. Allting låter otroligt bra men den vassa egg som den långa mannens bästa låtar såsom The Gardener och Kids On The Run saknas här. Vill man slappna av till vacker musik är låtar som Revelation Blues och There’s No Leaving Now perfekta.

Spotify: The Tallest Man On Earth – There´s No Leaving Now

Image

Sigur Rós – Valtari

Betyg 8.3 av 10

Det kan inte vara lätt att vara Sigur Rós. Förväntningarna på varje nytt släpp är skyhöga och är det inte en biljett till himmelen väljer fansen bort den nya skivan till förmån för klassiker som ”Ágætis byrjun” och ”( )”. Valtari är gruppens mest ambienta skiva hittills, trummorna och gitarrerna är nästan inte närvarande alls och Jonsís röst spelar inte huvudrollen. Resultatet är en aning svåråtkomligt men ändå tilldragande i sin utomvärldsliga klang. Mest lyckat blir det när bandet håller sig till sin gamla form som på Varúð eller när bandet går helt in i ambientlandet som på Valtari. Detta är utan tvivel Sigur Rós fjärde bästa skiva men det gör det inte mindre värt att lyssna på. Jag lyssnar hellre på deras sämsta låt än de flesta andra bands bästa.

Le Spotify: Sigur Rós – Valtari

Image

Hot Chip – In Our Heads

Betyg 8.4 av 10

Hot Chip är ett band som jag alltid gillat men som inte når hela vägen med sina skivor. Även In Our Heads är spretig men för mig passerar The Warning från 2006 som deras bästa skiva. Det finns både de patenterade indie-dans-hitsen och några låtar som inte riktigt lyckas vara ironiska utan faktiskt betyder något på riktigt. Motion Sickness är ett grymt intro, Look At Where We Are är troligen årets bästa RnB-låt och Flutes har en av Hot Chips patenterade hooks som sätter sig direkt i ryggmärgen. Sämst: superironiska Night and Day.

Den finns på Spotify! Hot Chip – In Our Heads

Image

Twin Shadow – Confess

Betyg 7.9 av 10

Som alla nu har märkt är 80-talet tillbaka. Twin Shadow tar tillvara på trenden och snickrar ihop ett album som nästan är lite för uträknat modernt. Räddas gör han av att kan skriva låtar som mycket få andra electro-pop-artister. Som en bad-boy med för stort hjärta ger han sig ut i sitt paralelluniversum där inget kan bli för mycket eller för slickt. I sina bästa stunder så som Golden Light och Five Seconds är detta bland årets bästa pop men som helhet kan det bli en aning tröttsamt.

Potlifly: Twin Shadow – Confess

Image

Markus Krunegård – Mänsklig Värme

Betyg: 7.8

Åren går och helt plötsligt är Krunegårds 80-talsdoftande popmusik supertrendig. Tur eller skicklighet? Det spelar ingen roll men det denna skiva betydligt mer lättåtkomlig än vad den skulle kunna ha varit. När han använder sin talang för direkta texter lyfter låtarna till en mycket hög nivå, kanske till och med högre än på solodebuten Markusevangeliet. Låtskrivandet är dock precis som på hans andra skivor en smula ojämnt och det känns som att han kunde lagt ner lite mer tid på att få en skiva som hör ihop ännu bättre. Bäst: Den lite kentinspirerade Korallreven och Vintergatan. (Dock bättre än allt på Kents senaste)

Spotifya: Markus Krunegård – Mänsklig värme

Image

Frank Ocean: channel ORANGE

Betyg: 8.0 av 10

Kanske att han rider lite på goodwill-vågen från att han avslöjade sin läggning tidigast i våras men den här skivans goda kritik är ytterst välförtjänt. Det är inga konstigheter utan helt enkelt en riktigt bra, svart, amerikansk RnB-skiva. Jag gillar också dispositionen med en blandning av vanlig låtlängd några längre och några små mellanakter. Att Thinking About You kommer gå varm på alla radiokanaler framöver är bara positivt.

På Spottan: Frank Ocean – channel ORANGE

Image

Passion Pit – Gossamer

Betyg 9.2 av 10

Detta är inte en perfekt skiva men när den är som bäst träffar den känslocentra från alla håll samtidigt. Det är en strålande pop-skiva som samtidigt rymmer texter fyllda av smärta, sorg, ångest men också hopp. I drink some gin and take couple of my pills sjunger Angelikos tätt följt av en glittrande hook. Aldrig har nog en skiva på ett så levande sätt speglat en så komplicerad person. I’ll Be Alright är troligen årets bästa låt.

Lyssna! Passion Pit – Gossamer

Image

Fang Island – Major

Betyg 6.0 av 10

En av sommarens få besvikelser är Fang Islands Major. Prog-popen som de på sin sjävbetitlade skiva fick att låta oväntat fräsch har fallit tillbaka lite i mossigt 70-tal vilket är tråkigt. Ett tips är att lyssna på introt och sedan byta till valfri annan skiva för det är riktigt bra.

Spotify: Fang Island – Major

Image

Purity Ring – Shrines

Betyg 8,1 av 10

Sverigeaktuella (Way Out West) Purity Ring är en för mig ny bekantskap som låter lite som en blandning av Crystal Castles, Lil Wayne och Washed Out. Soundet är riktigt bra, mörkt och långsamt svängigt. Låtarna är också jämna på en riktigt hög nivå. Att ett nytt band klarar att skapa en skiva av denna kvalitet är inget annat än anmärkningsvärt. Duon har dock tidigare varit med i bandet Gobble Gobble.

Lyssna: Purity Ring – Shrines

Nu är det bara att längta till hösten med släpp från bland andra The XX som redan släppt den fantastiska singeln Angels.

/anton



Chromatics – Kill For Love by knubbutt
april 3, 2012, 12:48
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg: 8.5 av 10

Denna skiva är fantastisk av flera olika olika anledningar, den viktigaste är nog ändå att trots enkelheten så finns det faktiskt ingen musik som låter ens i närheten så här. Stämningen är en blandning av 80-tal, framtid och exakt precis nu. Från början var skivan tänkt att vara soundtrack till (den fantastiska) filmen Drive, men till slut användes bara en Chromaticslåt i filmen. Nu i efterhand är jag bara glad att det blev så eftersom bandet nu har kunnat utväckla låtarna fullt istället för att behöva trycka ner dem i tvåminutersstycken.

Albumet börjar med en grym cover av Neil Youngs My My, Hey Hey vilket följs av titelspåret som är albumets mest popiga. Skivan har sjutton låtar och de flesta är längre än fem minuter (sista spåret är runt kvarten) vilket gör att man kanske inte vill lyssna igenom hela på en gång. Jag tycker dock inte det gör något eftersom man kan börja i mitten och hitta låtar och produktioner av exakt lika hög kvalitet som de första. Skivan går dock från mer pop i början till mer och mer ambient framåt slutet så det är bara att börja välja sina favoriter i denna formidabla hög av godis.

/anton



Greg Haines – Digressions by knubbutt
mars 6, 2012, 22:25
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 8.3 av 10

Digressions består av fem långa låtar (tre över tio minuter) som var för sig innehåller några av de vemodigaste tonerna jag har hört på länge. Den ensamma fiolen som letar sig fram mellan lagren av ambienta ljudmattor får det verkligen att skära sig i själen och det långt efter att tonerna klingat ut. Musiken är vacker, på gränsen till jobbigt vacker och Azure, den näst sista, 14 minuter långa låten är en orgie i harmoni. Ett album väl värt ett försök, men se upp för den (i mitt tycke) höga suicidalrisken – är man inte väl inövad på liknande musik kan det nog bli ganska överväldigande.

På Spotify: Greg Haines – Digressions



Blanck Mass – Blanck Mass by knubbutt
maj 27, 2011, 16:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 8.1 av 10

Jag är övertygad om att alla har en eller flera favoritartister, oberoende av hur mycket musik vi lyssnar på. De flesta har också ett eller flera favoritalbum. Vi har även en eller flera favoritgenrer (oavsett om man väljer att sälla sig till skaran som ”tror” på musikaliska genrer eller inte). Om alla dessa tre kategorier musikformer sammanfaller i en och samma musik inbillar jag mig att det är musik vi tycker om. Mycket.

Musiken av de båda medlemmarna i Fuck Buttons är allt detta för mig. Så när Benjamin John Power, den ena halvan av ovan nämnda band tillkännager att han ska släppa solomaterial under monikern Blanck Mass, kan man inte bli annat än upp över öronen exalterad. Som vanligt när något liknande händer inom musikvärlden ställer man sig omedelbart frågorna:

  • Hur kommer det låta?
  • Kommer det skilja sig mycket från tidigare material?
  • Kommer det uppnå mina förväntningar?

Tio sekunder, sedan vet man.

Blanck Mass är ett album som ska höras på lite för hög volym från början till slut. Dess, med risk för att låta 300 år gammal, kompositioner häver sig ut ur högtalarna likt något form av väderfenomen, säg en tsunami. Du står mitt i vågen, på något mirakulöst sätt upprätt, stilla och andandes, och hör ljudet från den. Den låter som Sundowner, vacker men ändå livsfarlig. Den låter som Land Disasters, rytande och vrålande men ändå, på något sätt attraherande och mitt i What You Know, det tretton minuter långa eposet mot slutet försvinner vågen, lämnande efter sig en form av tystnad som enbart störs av delfinsamplingarna i Weakling Flier.

Angående ovan nämnda förväntningar anser jag dem uppfyllda. Blanck Mass är ett album som kommer chocka många, men efter den första trevande upplevelsen kommer man inse det vackra och fantastiska i syntetiskt oljud och dras tillbaks till musiken.



Tim Hecker: Ravedeath, 1972 by knubbutt
februari 17, 2011, 14:17
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.2 av 10.0

Sunday. Noise. Peace. Orden kommer till en början från Kafkas The Blue Octavo Notebooks, men har för mig kommit till känna genom Max Richters The Blue Notebooks, en samling låtar som inte har något som helst att göra med Tim Heckers Ravedeath, 1972, mer än just de där tre orden.

Sunday. Det finns musik som passar på sommaren, på vintern, på dagen, på natten, när man är arg, när man är lycklig. Så finns det album som det Ravedeath, 1972. Inspelat i en kyrka i Reykjavik (jag menar, hallå eller) är detta ett album som är som gjort för en slö söndag. I soffan, i sängen, på promenad, you name it. Det passar perfekt. Med sina svirlande melodier och djupgående teman kan man inte annat än att drömma sig bort när vardagen står för dörren.

Noise. Ordet har av någon anledning en negativ klang, men sätter man det framför Tim Heckers musik ändrar det karaktär helt och hållet. Även om hans förra album An Imaginary Country fokuserade mer på just noise än vad Ravedeath gör, så är karaktärsskiftet helt uppenbart även här – det så kallade ”oljudet” finns där, men det är nedtonat på ett behagfullt sätt och när det väl släpps lös görs det på ett sådant sätt att resten, den dissonanta orgeln och gitarrerna, framhävs.

Peace. Heckers musik har, precis som hans kollegors Fenneszs och Aidan Bakers, alltid fascinerat mig. Det är svårt att beskriva varför man kan tycka att konstruerat oljud är behagfullt att lyssna på. Låtarna ger en frid, precis som Kafka säger. The Piano Drop, med sin pulserande distortion eller Hatred Of Music, en mjuk slinga som av någon anledning får en att tänka på all tid man spenderat framför diverse Zelda-spel – de är stycken som får en att må bra. Man vet inte varför, och man vet absolut inte hur det gick till, men var man orolig inombords då Ravedeath, 1972 snurrar igång så är det ordnat när den snurrat färdigt.

Spotify: Tim Hecker – Ravedeath, 1972