Trollbeat


Tim Hecker & Daniel Lopatin – Instrumental Tourist by knubbutt
oktober 21, 2012, 21:43
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.3 av 10

Jag har gjort det, än en gång. Gått in i ett album med helt skyhöga förväntningar, menar jag. Tänk liksom, folk är ju fullständigt livrädda att The Hobbit inte ska vara så bra som alla målar upp i sina huvuden och tänk, tänk om den inte är så bra – tänk om folk går in på biografen i hopp om att se en blivande klassiker och går ut mer eller mindre gråtandes. Det vore århundradets flopp, let-down of the year.

Hecker och Lopatin floppar inte, definitivt inte, men Instrumental Tourist är inte alls som jag hade väntat mig. Jag hade förhoppningar om ett album där Heckers basmiljöer fick ta ut sin fina rätt och Lopatins känsla för medodia skulle föra ett nytt ljus till den förstnämndes bekanta sound. Så blev det dock inte. Istället ligger ration över tillförda influenser någonstans kring 70/30, fördel Lopatin.

Att vara objektiv i ett sånt här fall är omöjligt, med tanke på vad jag tycker om Heckers tidigare album. Därmed inte sagt att jag ogillar Lopatins projekt Oneohtrix Point Never – tvärt om, förra årets Replica var fantastisk i sin unikhet, till och med för att vara så avant-garde som den var. Tyvärr tar den här viljan att vara just så annorlunda eggen av Heckers absoluta styrka på Instrumental Tourist, vilket gör att det blir ganska svårt att komma nära inpå, att över huvud taget förstå. 

Med ovanstående sagt, innehåller Instrumental Tourist en samling kompakta spår där Scene From A French Zoo och Intrusions sticker ut lite extra, just för att Heckers känsla för tyngd lustigt nog inte tyngs ner för mycket. Annars är jag rädd att resterande tio låtar tråkigt nog är rätt platta och uniforma trots försök till variation. Jag hade förstås hoppats på mer, men så här i efterhand är nog resultatet av en blandning av Tim Hecker och Oneohtrix Point Never inte riktigt lika bra som vi hade väntat oss. Det är faktiskt ganska logiskt.

/johan



Blanck Mass – Blanck Mass by knubbutt
maj 27, 2011, 16:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 8.1 av 10

Jag är övertygad om att alla har en eller flera favoritartister, oberoende av hur mycket musik vi lyssnar på. De flesta har också ett eller flera favoritalbum. Vi har även en eller flera favoritgenrer (oavsett om man väljer att sälla sig till skaran som ”tror” på musikaliska genrer eller inte). Om alla dessa tre kategorier musikformer sammanfaller i en och samma musik inbillar jag mig att det är musik vi tycker om. Mycket.

Musiken av de båda medlemmarna i Fuck Buttons är allt detta för mig. Så när Benjamin John Power, den ena halvan av ovan nämnda band tillkännager att han ska släppa solomaterial under monikern Blanck Mass, kan man inte bli annat än upp över öronen exalterad. Som vanligt när något liknande händer inom musikvärlden ställer man sig omedelbart frågorna:

  • Hur kommer det låta?
  • Kommer det skilja sig mycket från tidigare material?
  • Kommer det uppnå mina förväntningar?

Tio sekunder, sedan vet man.

Blanck Mass är ett album som ska höras på lite för hög volym från början till slut. Dess, med risk för att låta 300 år gammal, kompositioner häver sig ut ur högtalarna likt något form av väderfenomen, säg en tsunami. Du står mitt i vågen, på något mirakulöst sätt upprätt, stilla och andandes, och hör ljudet från den. Den låter som Sundowner, vacker men ändå livsfarlig. Den låter som Land Disasters, rytande och vrålande men ändå, på något sätt attraherande och mitt i What You Know, det tretton minuter långa eposet mot slutet försvinner vågen, lämnande efter sig en form av tystnad som enbart störs av delfinsamplingarna i Weakling Flier.

Angående ovan nämnda förväntningar anser jag dem uppfyllda. Blanck Mass är ett album som kommer chocka många, men efter den första trevande upplevelsen kommer man inse det vackra och fantastiska i syntetiskt oljud och dras tillbaks till musiken.



Belong – Common Era by knubbutt
mars 13, 2011, 16:46
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.8 av 10

Efter sin fullständigt magnifika debutplatta October Language släpper nu Belong sitt nya album Common Era, där man har frångått den rena drone-musiken för att hänge sig åt shoegaze á la The Sight Below – mjuka beats, ingraverad sång och långa utdragna toner.

De gör det bra, det är inget snack om saken, men frågan är om de, av någon anledning likt många andra artister inom samma genre nu för tiden, åtog sig en omöjlig uppgift i att försöka toppa debuten. Det är bara att inse – det går inte, men jag ser dock fler försök på samma tema.



Tim Hecker: Ravedeath, 1972 by knubbutt
februari 17, 2011, 14:17
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.2 av 10.0

Sunday. Noise. Peace. Orden kommer till en början från Kafkas The Blue Octavo Notebooks, men har för mig kommit till känna genom Max Richters The Blue Notebooks, en samling låtar som inte har något som helst att göra med Tim Heckers Ravedeath, 1972, mer än just de där tre orden.

Sunday. Det finns musik som passar på sommaren, på vintern, på dagen, på natten, när man är arg, när man är lycklig. Så finns det album som det Ravedeath, 1972. Inspelat i en kyrka i Reykjavik (jag menar, hallå eller) är detta ett album som är som gjort för en slö söndag. I soffan, i sängen, på promenad, you name it. Det passar perfekt. Med sina svirlande melodier och djupgående teman kan man inte annat än att drömma sig bort när vardagen står för dörren.

Noise. Ordet har av någon anledning en negativ klang, men sätter man det framför Tim Heckers musik ändrar det karaktär helt och hållet. Även om hans förra album An Imaginary Country fokuserade mer på just noise än vad Ravedeath gör, så är karaktärsskiftet helt uppenbart även här – det så kallade ”oljudet” finns där, men det är nedtonat på ett behagfullt sätt och när det väl släpps lös görs det på ett sådant sätt att resten, den dissonanta orgeln och gitarrerna, framhävs.

Peace. Heckers musik har, precis som hans kollegors Fenneszs och Aidan Bakers, alltid fascinerat mig. Det är svårt att beskriva varför man kan tycka att konstruerat oljud är behagfullt att lyssna på. Låtarna ger en frid, precis som Kafka säger. The Piano Drop, med sin pulserande distortion eller Hatred Of Music, en mjuk slinga som av någon anledning får en att tänka på all tid man spenderat framför diverse Zelda-spel – de är stycken som får en att må bra. Man vet inte varför, och man vet absolut inte hur det gick till, men var man orolig inombords då Ravedeath, 1972 snurrar igång så är det ordnat när den snurrat färdigt.

Spotify: Tim Hecker – Ravedeath, 1972