Trollbeat


Crystal Castles – (III) by knubbutt
november 13, 2012, 23:39
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , ,

Image

Betyg: 8.8 av 10

Ett av världens bästa och mest konsekventa band just nu opererar inom genren electroclash, det är bara att vänja sig vid tanken. Crystal Castles skapar på sin tredje raka fullträff sin kanske mest stilistiska ljudbild hittills. Den är inte lika hård på ytan men under densamma avbildas något som påminner som ren och skär ondska. Jag skrev för några veckor sedan om Wild Nothing att det var bra musik att sova till. Den här musiken är det motsatta, troligtvis en garant för mardrömmar.

Trots det mer sammanhållna soundet är skivan dynamisk och har låtar som lyser för sig själva. Wrath Of God är skivans epicentrum, låten som definierar det nya soundet. Sad Eyes visar vilka fantastiska popmelodier bandet kan leverera. Den avslutande Child I Will Hurt You bevisar att Crysal Castles faktiskt också kan göra musik som bara är vacker.

Jag kan känna att att Crystal Castles estetik inte är särskilt trendig vilket gör att de inte uppskattas så mycket som de borde. Se bara på Not In Love från föregående skiva som någon knappt lade märke till innan Robert Smith tog över vid mikrofonen, och låten lyftes till skyarna. Allting kan inte vara drömpop, en del måste också vara mardrömspop.

Crystal Castles – (III) <- Spotify

/anton

Annonser


Dan Deacon – America by knubbas
augusti 25, 2012, 11:16
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.3 av 10

Konceptalbum som America är alltid extra svårt att få ett grepp om, i mitt tycke. Men när de väl har växt på en så är det oftast just de albumen som man uppskattar mest – de som faktiskt har en historia att berätta. Americas a-sida innehåller separerade låtar som var för sig är relativt lättlyssnade, men det är på b-sidan som Dan Deacon verkligen visar sin rätta sida. Med låtar döpta till USA: I-IV visar han mer av sin klassiska skolning som kikade fram på hans senaste, det utmärkta Bromst. Deacon lyckas med konststycket att framgångsrikt berätta med instrumental musik, något som väldigt få artister faktiskt klarar av. Hatten av.

Lyssna på låten True Thrush från America på spotify!

/johan



Heinali – Air by knubbutt
augusti 18, 2012, 13:35
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.9 av 10

Det är gripande, nedtonade och oerhört vackra moderna kompositioner som den ukrainske multiinstrumentalisten Oleg Shpudeiko, aka Heinali, producerar. Större namn som Max Richter och Nils Frahm ligger nära till hands och Air låter till viss del väldigt likt Greg Haines otroliga Digressions från tidigare i år. Skillnaden jämfört med Haines verk är väl att Shpudeiko använder sig av ett lite mer elektroniskt sound, lite likt det som Ólafur Arnalds gjort sig ett namn med.

Fyllt av avslappnande piano och stråkar känns Air som ett av de bästa modernt klassiska album på väldigt länge. Titelspåret är en sex minuter lång orgie i stråkharmoni med enstaka ljusa pianotoner där emellan som påminner mycket om ovan nämnde Arnalds första album. Därmed inte sagt att det är den enda låten som fungerar som stödpelare för hela albumet, snarare är det tvärtom – den finns där som grädde på det metaforiska moset. Så lyssna inte bara på ett enstaka spår, ett album av en karaktär likt Airs ska avnjutas i sin helhet, gärna med någon form av alkoholbaserad dryck tillgänglig.

Det som glädjer oerhört mycket med de här nya kompositörerna är att det verkligen märks att de har gott om tålamod – inget går för fort eller accelererar till ett crescendo bara för sakens skull. De, Shpudeiko inkluderad, låter helt enkelt tiden ha sin gång, precis som Brian Eno gjorde för fyrtio år sedan. Eno skrev musik formad för flygplatser – Shpudeiko för luften däremellan.

På spotify: Heinali – Air

/johan



Sommarens skivor by knubbutt
augusti 3, 2012, 17:45
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , , , , , , ,

Musiksommaren 2012 har varit den bästa på riktigt länge och det känns som det är dags att ta in de månader som bloggen har varit inaktiv. Här kommer det bästa.

Image

Beach House – Bloom

Betyg 8.2 av 10

”Pitchfork-indien”s största företrädare följde upp succén med Teen Dream med den högkvalitativa och välljudande Bloom. Detta är pop med inlevelse och en bra kombination av djup och yta. Saknar skivan något så är det fler låtar som skiljer sig från mängden vilket leder till en något monoton upplevelse. De två starkaste låtarna Lazuli och Irene karvar sig dock sakta rakt in i hjärtat.

På Spottan: Beach House – Bloom

Image

The Tallest Man On Earth – There’s No Leaving Now

Betyg 7.8 av 10

The Tallest Man skriver alltid både fina texter och melodier. Fin är också det ordet som bäst beskriver There’s No Leaving Now. Allting låter otroligt bra men den vassa egg som den långa mannens bästa låtar såsom The Gardener och Kids On The Run saknas här. Vill man slappna av till vacker musik är låtar som Revelation Blues och There’s No Leaving Now perfekta.

Spotify: The Tallest Man On Earth – There´s No Leaving Now

Image

Sigur Rós – Valtari

Betyg 8.3 av 10

Det kan inte vara lätt att vara Sigur Rós. Förväntningarna på varje nytt släpp är skyhöga och är det inte en biljett till himmelen väljer fansen bort den nya skivan till förmån för klassiker som ”Ágætis byrjun” och ”( )”. Valtari är gruppens mest ambienta skiva hittills, trummorna och gitarrerna är nästan inte närvarande alls och Jonsís röst spelar inte huvudrollen. Resultatet är en aning svåråtkomligt men ändå tilldragande i sin utomvärldsliga klang. Mest lyckat blir det när bandet håller sig till sin gamla form som på Varúð eller när bandet går helt in i ambientlandet som på Valtari. Detta är utan tvivel Sigur Rós fjärde bästa skiva men det gör det inte mindre värt att lyssna på. Jag lyssnar hellre på deras sämsta låt än de flesta andra bands bästa.

Le Spotify: Sigur Rós – Valtari

Image

Hot Chip – In Our Heads

Betyg 8.4 av 10

Hot Chip är ett band som jag alltid gillat men som inte når hela vägen med sina skivor. Även In Our Heads är spretig men för mig passerar The Warning från 2006 som deras bästa skiva. Det finns både de patenterade indie-dans-hitsen och några låtar som inte riktigt lyckas vara ironiska utan faktiskt betyder något på riktigt. Motion Sickness är ett grymt intro, Look At Where We Are är troligen årets bästa RnB-låt och Flutes har en av Hot Chips patenterade hooks som sätter sig direkt i ryggmärgen. Sämst: superironiska Night and Day.

Den finns på Spotify! Hot Chip – In Our Heads

Image

Twin Shadow – Confess

Betyg 7.9 av 10

Som alla nu har märkt är 80-talet tillbaka. Twin Shadow tar tillvara på trenden och snickrar ihop ett album som nästan är lite för uträknat modernt. Räddas gör han av att kan skriva låtar som mycket få andra electro-pop-artister. Som en bad-boy med för stort hjärta ger han sig ut i sitt paralelluniversum där inget kan bli för mycket eller för slickt. I sina bästa stunder så som Golden Light och Five Seconds är detta bland årets bästa pop men som helhet kan det bli en aning tröttsamt.

Potlifly: Twin Shadow – Confess

Image

Markus Krunegård – Mänsklig Värme

Betyg: 7.8

Åren går och helt plötsligt är Krunegårds 80-talsdoftande popmusik supertrendig. Tur eller skicklighet? Det spelar ingen roll men det denna skiva betydligt mer lättåtkomlig än vad den skulle kunna ha varit. När han använder sin talang för direkta texter lyfter låtarna till en mycket hög nivå, kanske till och med högre än på solodebuten Markusevangeliet. Låtskrivandet är dock precis som på hans andra skivor en smula ojämnt och det känns som att han kunde lagt ner lite mer tid på att få en skiva som hör ihop ännu bättre. Bäst: Den lite kentinspirerade Korallreven och Vintergatan. (Dock bättre än allt på Kents senaste)

Spotifya: Markus Krunegård – Mänsklig värme

Image

Frank Ocean: channel ORANGE

Betyg: 8.0 av 10

Kanske att han rider lite på goodwill-vågen från att han avslöjade sin läggning tidigast i våras men den här skivans goda kritik är ytterst välförtjänt. Det är inga konstigheter utan helt enkelt en riktigt bra, svart, amerikansk RnB-skiva. Jag gillar också dispositionen med en blandning av vanlig låtlängd några längre och några små mellanakter. Att Thinking About You kommer gå varm på alla radiokanaler framöver är bara positivt.

På Spottan: Frank Ocean – channel ORANGE

Image

Passion Pit – Gossamer

Betyg 9.2 av 10

Detta är inte en perfekt skiva men när den är som bäst träffar den känslocentra från alla håll samtidigt. Det är en strålande pop-skiva som samtidigt rymmer texter fyllda av smärta, sorg, ångest men också hopp. I drink some gin and take couple of my pills sjunger Angelikos tätt följt av en glittrande hook. Aldrig har nog en skiva på ett så levande sätt speglat en så komplicerad person. I’ll Be Alright är troligen årets bästa låt.

Lyssna! Passion Pit – Gossamer

Image

Fang Island – Major

Betyg 6.0 av 10

En av sommarens få besvikelser är Fang Islands Major. Prog-popen som de på sin sjävbetitlade skiva fick att låta oväntat fräsch har fallit tillbaka lite i mossigt 70-tal vilket är tråkigt. Ett tips är att lyssna på introt och sedan byta till valfri annan skiva för det är riktigt bra.

Spotify: Fang Island – Major

Image

Purity Ring – Shrines

Betyg 8,1 av 10

Sverigeaktuella (Way Out West) Purity Ring är en för mig ny bekantskap som låter lite som en blandning av Crystal Castles, Lil Wayne och Washed Out. Soundet är riktigt bra, mörkt och långsamt svängigt. Låtarna är också jämna på en riktigt hög nivå. Att ett nytt band klarar att skapa en skiva av denna kvalitet är inget annat än anmärkningsvärt. Duon har dock tidigare varit med i bandet Gobble Gobble.

Lyssna: Purity Ring – Shrines

Nu är det bara att längta till hösten med släpp från bland andra The XX som redan släppt den fantastiska singeln Angels.

/anton



Nils Frahm och Ólafur Arnalds improviserar live by knubbutt
mars 30, 2012, 11:26
Filed under: ❤Ok | Etiketter: ,

– A-minor?
– Sure.

Stört bra.

/johan



Bear In Heaven – I Love You, It’s Cool by knubbutt
mars 22, 2012, 09:37
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.4 av 10

Jag är en riktig tag-fascist. Jag älskar genresättning inom musiken och det står jag för. Därför blir jag lagom sur när folk i allmänhet sätter fel taggar på fel band, där ett av de mer absurda exemplen är att kalla Bear In Heaven för ”post-rock”. Yeah right, dessa människor har inte hört riktig post-rock.

Bear In Heaven är mycket mer ett elektroniskt rock/pop-projekt, likt Hot Chip eller Cut Copy. Deras förra album Beast Rest Forth Mouth var ett av 2009 års stabilaste album men I Love You, It’s Cool är inte lika dystert som sin företrädare, och därför heller inte lika spännande. Bandet har lyckats få till ett riktigt baktungt album, där de bästa låtarna inte kommer föränn mot slutet av skivan, vilket gör att det får en King-Of-Limbs-känsla – det känns liksom inte riktigt värt att lyssna igenom hela. Å andra sidan är låtar som Kiss Me Crazy och Warm Water riktigt intressanta, något som förstärker helhetsintrycket en smula.



Battles – Dross Glop by knubbutt
mars 20, 2012, 12:43
Filed under: ☠Inte ok, ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 5.5 av 10

Man kan inte säga annat än att Battles är innovativa. Förra sommaren släppte de sitt första album, Gloss Drop, utan den excentriske sångaren Tyondai Braxton, ett album som saknade det där lilla extra som vi kommit att förvänta oss av Battles. Det var ett bra album, men inte riktigt där.

Bandet släpper i dagarna en samling remixer på låtarna från Gloss Drop, kallade Dross Glop. Framsidan är en kakofoni i färgexplosion (coolast i år?) men det som döljer sig under dessa upplyftande nyanser är mestadels platta remakes av från början för sig rätt vassa låtar. Vi ser gästspel från bland annat The Field, Gui Boratto och Shabazz Palaces och det är egentligen bara den sistnämnda som gör en variant värd att minnas (även om det är av en av Gloss Drops bättre spår – White Electric). Den senaste tiden har vi sett några stabila album av den här sorten, exempelvis Radioheads TKOL RMX 1234567 och Daft Punks Tron: Legacy Reconfigured, men Dross Glop är knappast ett album som går till handlingarna som särskilt stabilt. Innovativt, ja, stabilt, nej.