Trollbeat


Grizzly Bear – Shields by knubbutt
september 19, 2012, 23:18
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Image

Betyg 8.6 av 10

Grizzly Bear är vid första anblick ett helt vanligt band med gitarr, trummor, bas, sång osv men någonting bubblar under ytan. En ambition om att vara något mer än bara ett av många bra band från Brooklyn. Texterna är lite mer välskrivna, arrangemangen är lite mer expansiva och varje låt är nästan överarbetad med smarta delar. Kanske är det här skivan några gånger misslyckas. Det blir ett ackordbyte för mycket.

Men oftast, och i nästan alla låtar finns en härlig känsla för spänning och upplösning. Låtar som i början kan låta nästan frustrerade ordnar upp sig till fina små indiesymfonier. Jag är helt ärlig med att det inte går uppskatta skivan fullt vid första lyssningen, det händer helt enkelt för mycket. Däremot lovar jag att när du kommer över första tröskeln blir skivan bara bättre för varje gång du hör den.

Grizzly Bear kommer kanske inte bli mitt favoritband men jag älskar dem för att de 2012 gör denna fantastiskt ambitiösa skiva.

På Spotify: Grizzly Bear – Shields

/anton



The Killers – Battle Born by knubbutt
september 18, 2012, 19:12
Filed under: ☠Inte ok, ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 1.4 av 10

Det känns som det var hundra år sedan The Killers debutalbum dök upp i tonårsflickors tv-rutor i och med genombrottet av The O.C. Då kunde man förstå hypen, Mr Brightside, Smile Like You Mean It och Jenny Was A Friend Of Mine var ju faktiskt rätt bra låtar, de var liksom mainstreamversioner av Last Nite och Banquet. Nu, åtta år senare, låter The Killers som världens sämsta bakfylla.

Min första tanke när jag hörde detta album var ”Men herregud, ska de förpesta etern med låtar som Human igen?!”. Antagligen, därför att denna musiken är precis vad som gör att det överhuvud taget existerar ett uttryck som ”utspelad”. Varenda låt från Battle Born är utspelad redan innan man har hört den för första gången. Runaways kan vara en av de sämsta låtar jag nånsin hört. Miss Atomic Bomb är om möjligt sämre än vad låttiteln hintar.

Nej tack. Battle Born hade nog låtit bättre spelad baklänges. Synd att jag inte kan ta reda på hur det skulle låta – den kommer aldrig komma i närheten av min hårddisk igen.

/johan



Bloc Party – Four by knubbutt
augusti 22, 2012, 23:11
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Image

Betyg 5.6 av 10

Det är lite samma historia med Strokes och Bloc Party. Båda banden var på sina respektive debuter hungriga, kaxiga och inspirerade. Tyvärr är det mest kaxigheten som finns kvar, som nu kan förväxlas med nonchalans. Jag menar inte att det låter dåligt, det är heller inte helt strömlinjeformat men Bloc Party har inte längre något att bevisa och faktiskt inte mycket att säga heller. Four är ganska hård, det riffas ordentligt och Kele visar upp en imponerande stämma. Mest uppskattar jag poprocken på Day Four men varken den eller den småtrevliga Truth lämnas liksom aldrig startbanan.

Första singeln Octopus på Spotify Bloc Party – Octopus

/anton



Japandroids – Post-Nothing by knubbutt
augusti 19, 2012, 13:04
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Image

Betyg: 8.3 av 10

Missade årets rockskiva i sommarsummeringen, det går inte för sig. Varför ska man hålla på med massa stråkar, syntar, mandoliner och skit när man kan göra det så här enkelt för sig. En gitarrist, en trummis och mängder med energi lyfter Japandroids senaste till oväntade höjder. Låtar som Fire’s Highway och The House That Heaven Built klarar att ösa ut 40 000 miljarder volt samtidigt som de på något sätt också representerar riktigt fint låtskrivande. Att man kanske inte sätter sig och lyssnar igenom hela skivan på raken känns inte relevant i glansen av skivans höjdpunkter.

Spotify: Japandroids – Celebration Rock

/anton



The Vaccines – The Vaccines Come Of Age / Please Please Do Not Disturb EP by knubbutt
augusti 17, 2012, 09:25
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.6 / 6.4 av 10

När London-kvartetten The Vaccines släppte sitt debutalbum What Did You Expect From The Vaccines? var det många som höjde på ögonbrynen åt bandets fräckhet och albumets kärvhet. På uppföljaren The Vaccines Come Of Age har bandet precis som titeln inte bara antyder faktiskt växt upp och låtarna känns den här gången avsevärt mycket mer mogna och genomtänkta. Den röjiga Ghost Town är en fröjd i gitarrmanglande och Teenage Icon säger det mesta redan i titeln. Men faktum kvarstår – strävheten från debutplattan är borta och de spår på under två minuter som fyller ut What Did You Expect… är bortprioriterade mot några lite mer långdragna.

För någon vecka sedan släppte bandet också en EP vid namn Please Please Do Not Disturb för fri nedladdning på deras facebook-sida och hemsida. EP:n innehåller fyra covers av Nick Lowe, Wire, ABBA och Jonathan Richman respektive. Dessa tolkningar är betydligt med avslappnade än både orginalen och …Come Of Age vilket gör dem till välkomna avbrott i den stressiga vardagen.

Ladda ner Please Please Do Not Disturb här.

/johan



Strokes – Angles by knubbutt
april 13, 2011, 15:06
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: , ,

Betyg 5,9 av 10

Tycker den här skivan har blivit sågad lite väl mycket. Det är inget mästervärk men den har faktiskt en hel del riktigt bra refränger. Mitt största problem med den är att den känns så platt. Mixen är helt enkelt tråkig. Jag tycker också att Casablancas soloalbum använde sig av elektronik på ett betydligt mer roligt sätt.

på spotify: The Strokes – Angles

Lyssna istället på The Strokes – Is This It så klart!



White Lies – Ritual by knubbutt
januari 17, 2011, 14:28
Filed under: | Etiketter: ,

Betyg: 5,6 av 10

White Lies slog igenom med dunder och brak 2008 med erenarocksynthiten To Lose My Life. Senare samma år kom skivan med samma titel. Trots sågningar på indiebloggarna finns det några riktigt effektiva låtar på skivan. Nu två år senare har bandet tydligen bestämt sig för att göra samma skiva igen, fast med lite mer högljudda syntar och lite mindre låtmaterial. Det är reverbdränkt och episkt från första syntstab till sista syntpadfluffet på avslutande baladen Come Down. Det är klart att de som älskar precis det här soundet kommer inte ha något problem med skivan. Men jag gillar nyanser och om de fanns där från början så har producenten effektivt fyllt igen dem med lite mer reverb. En undran som växer inom mig är också om Harry McVeigh har fler än ett röstläge och hur han faktiskt låter när han pratar.

Som ett mer episkt Joy Division. Det är nog så White Lies vill se sig själva. Till sin andra skiva verkar de dock ha glömt att Joy Division faktiskt skrev bra låtar.

På Spotify White Lies – Ritual

Lyssna istället på Mew – And the Glass Handed KitesGlasvegas – Glasvegas