Trollbeat


Brambles – Charcoal by knubbutt
november 7, 2012, 19:33
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8.6 av 10

Jag har länge suktat efter höstalbumet. Ja, det ska vara bestämd form, därför att jag har under mina 25 år funnit ett perfekt album för vintern, våren och sommaren respektive, men än så länge inte för hösten. År efter år har jag sökt efter det där albumet som så perfekt beskriver hur dagarna blir kortare, hur vädret blir gråare, hur hemmet blir allt mer tilltalande men framförallt hur själen mer och mer försvinner. Nu är sökandet äntligen över.

Brambles är ett projekt av britten Mark Dawson, vars musik på Charcoal kan beskrivas som kontemplativ ambient. Stämningen går från att vara munter via melankolisk till att på slutet helt omslutas av mörker. Det finns inte en möjlighet att den uppenbara likheten med hösten som årstid är en slump, ej heller att Charcoals släpps vid den här tiden på året, då höstdepressionen har sin tyngsta slöja kring oss.

Via To Speak Of Solitudes vackra långdragna toner till Salt Photographs, albumet absoluta höjdpunkt, visar Dawson en exceptionell styrka i att kombinera de klassiska instrumenten piano, violin, cello och flöjter av olika slag. Stundtals är pianot i framkant medan de andra instrumenten tar större plats på andra spår. Att detta är hjärtskärande vackert är det ingen tvekan om och att Charcoal placerar Brambles på samma piedestal som Greg Haines, Nils Frahm och Max Richter är en av höstens absolut trevligaste faktum.

Charcoal finns på spotify!

/johan



Nils Frahm – Screws by knubbutt
september 28, 2012, 23:05
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 6.7 av 10

När den tyske pianovirtuosen och smärre underbarnet Nils Frahm förra året satte sig ned och spelade in Felt i sin berlinvåning med sitt enda piano och avlägsna dörrknarr och fottramp som sällskap gjorde han det med en sådan oerhörd finkänslighet och emotionell finess att många musikkritiker föll handlöst och gång efter annan utsåg alltihop till en av förra årets bästa prestationer, alla kategorier. Det var så tydligt på Felt; minimalismen, inspirationen och kärleken till musiken kombinerades till ett oförglömligt album (som gjorde att jag faktiskt förstod vad en god vän menade när han sa att hans favoritljud kom från en pianopedal). Nu när Frahm för ett par dagar sedan på sin 30-årsdag släppte ett nytt album kallat Screws, vars längd ligger någonstans mitt emellan en EP och en LP, är minimalismen och kärleken fortfarande lika framträdande som för ett år sedan medan det känns som att inspirationen har falnat en aning.

Screws låter ibland som man kan förvänta sig av en platta som är 28 minuter lång uppdelat på nio låtar – ofullständig. Stycken som Fa och Si (ja, spåren är döpta efter do-re-mi-skalan, bortsett från första och sista spåret som heter You och Me respektive) borde inte avslutas där de gör det, mitt i ett andetag. Men även om man ibland kan störa sig lite på detta är det ingen tvekan om att Frahm konstruerar musik av högsta kvalitet.

Kanske är det för att det är den låten som är mest lik Felt i sin uppbyggnad eller kanske är det för att jag varit aningen svältfödd på ny musik av den här sorten på sistone, men icke desto mindre rankar jag det sista spåret Me som en av detta årets absolut bästa låtar (det är snart oktober, just sayin’). Det är sällan som jag vill lyssna på samma spår flera gånger i rad för att jag inte vill bli av med gåshuden som springer genom kroppen. Me har allt en komposition av den här kategorin behöver. Det är bara det att jag inte riktigt är beredd att varje gång lyssna igenom det till viss del oavslutade albumet för att bli belönad med denna kronjuvel till avslutare.

Ladda ner Screws gratis här!

/johan



Balmorhea – Stranger by knubbutt
september 22, 2012, 12:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.3 av 10

Det är något konstigt med Austin. Hur kan en stad med typ 800 000 invånare mitt i snustorra Texas vara hemstad till så oerhört många fantastiska band inom så oerhört många genrer? Det är ett faktum att staden är min blogg-kollegas drömresemål och jag skulle heller inte ha något emot att spendera lite tid på SWSX och dricka kultur en vecka i gassande solsken. I synnerhet om instrumental-rock-sextetten Balmorhea – ett av alla de otaliga internationellt framgångsrika band som kommer från just Austin – spelar och definitivt om deras nya album Stranger över huvud taget är verkligt.

Oavsett om det handlar om musik uppbyggd kring elektoniska moment, ett ensamt piano, en stråkgrupp, en vanlig uppsättning med gitarrer, bas och en samling trummor eller sex killars ordlösa stämsång så är Balmorhea ett band som gör det så förbannat bra. Att på ett album med tio spår kunna blanda och ge från så många konstellationer av instrument är en styrka som är många band få förunnat. Det börjar ganska lugnt och harmoniskt på Days och Masollan med fina melodier, men redan här känner man att något är i görningen. Det känns inte riktigt likadant som på bandets tidigare album, där en sinnesstämning höll i sig från första spåret till det sista. Istället anar man att något lurar under den till synes lugna och städade ytan. Och ack vad den känslan träffar rätt.

Tredje spåret, Fake Fealty, är så underbart graciös och brutal som en låt av denna kalibern någonsin kan vara. Den är en kakofoni i ljudbilder och när det där monumentala gitarriffet slår en i ansiktet tappar man fattningen fullständigt. Låten tar ett djupt andetag efter detta, ändrar riktning och försvinner iväg mot en stråkbaserad symfoni. Denna symfoni håller i sig till spår sju, Shore, där albumet fullständigt byter om till en kontemplativ skrud. Gitarren är nu varsamt omhändertagande och man lullas in i en trygghet som biter sig fast albumet ut.

Man kanske skulle sluta förvånas över att band från Austin gör bra album.

Stranger finns inte på spotify än, men lyssna då istället på All Is Wild, All Is Silent, Balmorheas hyllade andra album.

/johan



Heinali – Air by knubbutt
augusti 18, 2012, 13:35
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.9 av 10

Det är gripande, nedtonade och oerhört vackra moderna kompositioner som den ukrainske multiinstrumentalisten Oleg Shpudeiko, aka Heinali, producerar. Större namn som Max Richter och Nils Frahm ligger nära till hands och Air låter till viss del väldigt likt Greg Haines otroliga Digressions från tidigare i år. Skillnaden jämfört med Haines verk är väl att Shpudeiko använder sig av ett lite mer elektroniskt sound, lite likt det som Ólafur Arnalds gjort sig ett namn med.

Fyllt av avslappnande piano och stråkar känns Air som ett av de bästa modernt klassiska album på väldigt länge. Titelspåret är en sex minuter lång orgie i stråkharmoni med enstaka ljusa pianotoner där emellan som påminner mycket om ovan nämnde Arnalds första album. Därmed inte sagt att det är den enda låten som fungerar som stödpelare för hela albumet, snarare är det tvärtom – den finns där som grädde på det metaforiska moset. Så lyssna inte bara på ett enstaka spår, ett album av en karaktär likt Airs ska avnjutas i sin helhet, gärna med någon form av alkoholbaserad dryck tillgänglig.

Det som glädjer oerhört mycket med de här nya kompositörerna är att det verkligen märks att de har gott om tålamod – inget går för fort eller accelererar till ett crescendo bara för sakens skull. De, Shpudeiko inkluderad, låter helt enkelt tiden ha sin gång, precis som Brian Eno gjorde för fyrtio år sedan. Eno skrev musik formad för flygplatser – Shpudeiko för luften däremellan.

På spotify: Heinali – Air

/johan



Ólafur Arnalds & Nils Frahm – Stare by knubbutt
april 20, 2012, 16:13
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.9 av 10

Framgång föder framgång, heter det. I mina ögon föder också ofta framsteg mer framsteg – talangfulla musiker lär sig uppfinna hjulet fler gånger. I Nils Frahms fall kom den första riktigt stora framgången med hans fenomenala Felt från förra året – ett album som liksom satte tonen för en hel genres utveckling och Ólafur Arnalds har skaffat sig världsvidd uppskattning i och med sin väl avvägda mix av elektronika och klassisk musik. På Stare, duons första samarbete och dess bidrag till 2012 års Record Store Day lyckas de uppfylla de många förväntningar som faktiskt legat på dem sedan det blev klart att detta album skulle bli verklighet.

Likt Burials Kindred från tidigare i år är Stare ett album som gräver sig djupt ner i en genre som är nischad, älskad och modern. Likheterna slutar inte där – faktum är att de är många. Låtarna är tre till antalet, två a-spår och ett avsevärt mycket längre på b-sidan. Det är till och med så att precis som på Kindred där avslutaren Ashtray Wasp helt och hållet kastar samtliga fördomsfulla hipsteråsikter angående dubstep all världens väg för att ge rum åt genialitet så är b-sidan på Stare (nej, spåren har inga namn) en tretton minuter lång bas/keyboard/cello-variant som sätter sig likt en gnuggis – den försvinner efter några dagar, men man vill gärna köpa ett nytt tuggummi och sätta på en till.

Trots att modern klassisk musik stundtals kan vara vacker och mäktig och det ena med det tredje så är det framsteg likt detta som gör att man faktiskt får motivation att leta vidare. Detta är en genre som riskerar att gå i samma fälla som post-rock redan gjort, men Stare är ett bidrag i utvecklingen framåt – något som får ses som absolut nödvändigt om musiken ska överleva en längre tid.

/johan



Nils Frahm och Ólafur Arnalds improviserar live by knubbutt
mars 30, 2012, 11:26
Filed under: ❤Ok | Etiketter: ,

– A-minor?
– Sure.

Stört bra.

/johan



Anoice – The Black Rain by knubbutt
mars 13, 2012, 20:49
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 8.0 av 10

Anoice var för en månad sedan för mig en helt okänd japansk sextett men har under den senaste tiden lyckats med konststycket att ta mig med storm. The Black Rain är precis som titeln och omslaget (creepy, eh?) antyder ett album som penetrerar djupt, som till en början endast hittar hopplöshet och lidande men som fram mot de sista låtarna övergår i något som väl kan kallas mänskligt hopp. Samtidigt gör albumet en progression från den klassiska sfären (titelspåret Self-portrait inkluderar en fängslande röst som inte kan beskrivas som annat än opera-liknande) till post-rock-sfären som är mycket tillfredställande för den som uppskattar båda dessa genrer. Ett solitt och mycket bra album som kommer rulla i mina högtalare mycket framöver.