Trollbeat


Saltillo – Monocyte by knubbutt
mars 11, 2012, 17:36
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8.8 av 10

Kanye West anses av många som den främste samplaren i musikvärlden och det med rätta. Han använder andra artisters låtar (se Lost In The World), enstaka strofer (POWER) och ibland en mix av dessa (Golddigger). Stundtals samplar han till och med sig själv, huruvida det är för just det man bör döma honom för hybris lämnar jag till någon annan att avgöra. Men vad Kanye sällan gör är att inkludera något som till synes egentligen inte har något med hans musik att göra, något som Menton J Matthews III under sitt moniker Saltillo gör med bravur, så till den grad att det känns att samplingarna och musiken i sig verkligen är gjorda för varandra.

På det utmärkta debutalbumet Ganglion blandades ganska barska och sträva fioler med Hamlet-citat och på uppföljaren Monocyte sex år senare (!) hör man utdrag ur Euripides drama Medea. Båda ovan nämnda tragedier är stöpta ur samma form i det att de tar upp en av människans mindre tilltalande attribut; hämnd. Det är detta som gör att samplingarna och spoken-word-raderna passar så fantastiskt bra med Matthews musik – den är rå, den är bister och den är hatisk. Plattan är ett konceptalbum tillägnat den oerhört mörka och dystopiska tecknade serien med samma namn och med det i beräkningen ökar den litterära kvaliteten ännu ett snäpp, även om man som jag inte läst serien.

Överlag har Matthews slirat över från en klassisk- mot en mer elektronisk-inriktad trip-hop, något som han gör mycket bra och som kan liknas vid Portisheads utveckling från 90-talsplattorna till 2008:s fenomenala Third. Tänk Machine Gun med ännu mer brutal bas tillsammans med fioler och piano i förgrunden – där har ni Monocyte.

På spottan: Saltillo – Monocyte

Annonser


Ólafur Arnalds – Another Happy Day OST by knubbutt
mars 9, 2012, 12:32
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.2 av 10

Soundtracket till den mycket dystra och inte alls som namnet antyder glada filmen Another Happy Day är den isländske pianisten Ólafur Arnalds första bidrag till filmmusikvärlden. Ólafur har tidigare släppt egna traditionella album med debuten Eulogy for Evolution som det starkaste, stycken skrivna för en brittisk balett – Dyad 1909 – och album i form av sju stycken komponerade under en veckas tid, med en om dagen. Så inspirationen och produktiviteten är det absolut inget fel på.

Musiken i hans första soundtrack innehåller, precis som hans tidigare album, en hisnande kombination av stråkar och piano men skillnaden här är att man nu faktiskt har något konkret att fästa den vid. Man har tidigare fått känslan av att Arnalds har fastnat i en rutinmässig komposition där man stundtals har svårt att skilja hans stycken åt – de låter för lika helt enkelt – men när man nu kan koppla musiken till filmens scener känns strukturen inte tillnärmelsevis lika tillrättalagd som den gjort på de tre-fyra senaste publikationerna.

Låtarna är överlag relativt korta, som sig bör på ett soundtrack, men de går oftast ändå att uppskatta var för sig ändå, något som ofta är svårt vad gäller filmmusik. Lynn’s Theme (som släpptes på soundcloud ett halvår innan albumet) är gripande vacker och Poland är en av Arnalds få låtar som faktiskt ger en sorts sorgsen känsla, helt i filmens tecken.

Everything Must Change som albumets sista låt heter, ger mig mycket hopp inför vad som komma skall. Det är en fantastisk sex-minutare till låt som påminner om Clint Mansells underbara Moon OST – den börjar med en kvick pianomelodi tillsammans med en bas och någon form av oigenkännelig perkussion. Allt eftersom smyger stråkarna på och ger till slut ett behagligt avsked till vad som visar sig vara två steg framåt för en oerhört talangfull kompositör.

På spotify: Ólafur Arnalds – Another Happy Day (Original Motion Picture Soundtrack)



Greg Haines – Digressions by knubbutt
mars 6, 2012, 22:25
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 8.3 av 10

Digressions består av fem långa låtar (tre över tio minuter) som var för sig innehåller några av de vemodigaste tonerna jag har hört på länge. Den ensamma fiolen som letar sig fram mellan lagren av ambienta ljudmattor får det verkligen att skära sig i själen och det långt efter att tonerna klingat ut. Musiken är vacker, på gränsen till jobbigt vacker och Azure, den näst sista, 14 minuter långa låten är en orgie i harmoni. Ett album väl värt ett försök, men se upp för den (i mitt tycke) höga suicidalrisken – är man inte väl inövad på liknande musik kan det nog bli ganska överväldigande.

På Spotify: Greg Haines – Digressions



Julia Kent – Green And Gray by knubbutt
mars 24, 2011, 12:47
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.3 av 10

Jag har alltid varit svag för loopar, om det så är i elektronisk musik, post-rock eller i klassisk musik. Idén med en loop tycker jag utgör en fantastiskt bra stomme för ett stycke musik och det är i synnerhet i den sistnämnda genren som jag tycker det passar bäst.

Julia Kent är en kanadadensisk cellist som 2007 släppte sitt debutalbum Delay och som på senare tid också varit medlem i Anthony And The Johnsons. Till skillnad från det depressiva och gloomy sound som detta band trakterar är Kents soloalbum (ja, det ser dumt ut) något helt annat – mjuka cello-loopar inblandade i ett intrikat mönster tillsammans med i princip allt annat som går att göra med en cello.

På sitt andra album Green And Gray som släpps i dagarna har Kent vandrat lite längre ifrån de uppenbara Eno-referenserna från debutplattan mot en mer unik ljudbild. Likheter är lätt att dra till Zoë Keating och Kristin Rule men Green And Gray överraskar mig mer än någon av de bådas album någonsin gjort. Att kunna skapa ett sådant djup i ett album spelat enbart på ett instrument är en fantastisk bedrift, stundtals tror man inte på det faktum är man hör en cello spela.

Dock är det inte bara cellon vi hör – ibland bryter mjuka baser igenom, som i en av höjdpunkterna Missed, en fyra-minutare som starkt påminner mig om Ólafur Arnalds Fók. Guarding The Invitations dova melodi är som silke mot trumhinnan och The Toll, vars handplockade strängar jag inte kan få ut ur huvudet, gör mig alldeles knäsvag.

För att rikta lite kritik mot ett mycket väl genomfört album så kan man väl kanske säga att några av låtarna är lite väl svåra att höra skillnad på, men det gäller de mer anonyma titlarna albumet igenom. Sett i sin helhet ger detta albumet ändå mig mer ro än få andra 2010-tals-album inom den modernt klassiska genren.

Lyssna på: Julia Kent – Green and Grey