Trollbeat


Dan Deacon – America by knubbas
augusti 25, 2012, 11:16
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.3 av 10

Konceptalbum som America är alltid extra svårt att få ett grepp om, i mitt tycke. Men när de väl har växt på en så är det oftast just de albumen som man uppskattar mest – de som faktiskt har en historia att berätta. Americas a-sida innehåller separerade låtar som var för sig är relativt lättlyssnade, men det är på b-sidan som Dan Deacon verkligen visar sin rätta sida. Med låtar döpta till USA: I-IV visar han mer av sin klassiska skolning som kikade fram på hans senaste, det utmärkta Bromst. Deacon lyckas med konststycket att framgångsrikt berätta med instrumental musik, något som väldigt få artister faktiskt klarar av. Hatten av.

Lyssna på låten True Thrush från America på spotify!

/johan



Blanck Mass – Blanck Mass by knubbutt
maj 27, 2011, 16:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 8.1 av 10

Jag är övertygad om att alla har en eller flera favoritartister, oberoende av hur mycket musik vi lyssnar på. De flesta har också ett eller flera favoritalbum. Vi har även en eller flera favoritgenrer (oavsett om man väljer att sälla sig till skaran som ”tror” på musikaliska genrer eller inte). Om alla dessa tre kategorier musikformer sammanfaller i en och samma musik inbillar jag mig att det är musik vi tycker om. Mycket.

Musiken av de båda medlemmarna i Fuck Buttons är allt detta för mig. Så när Benjamin John Power, den ena halvan av ovan nämnda band tillkännager att han ska släppa solomaterial under monikern Blanck Mass, kan man inte bli annat än upp över öronen exalterad. Som vanligt när något liknande händer inom musikvärlden ställer man sig omedelbart frågorna:

  • Hur kommer det låta?
  • Kommer det skilja sig mycket från tidigare material?
  • Kommer det uppnå mina förväntningar?

Tio sekunder, sedan vet man.

Blanck Mass är ett album som ska höras på lite för hög volym från början till slut. Dess, med risk för att låta 300 år gammal, kompositioner häver sig ut ur högtalarna likt något form av väderfenomen, säg en tsunami. Du står mitt i vågen, på något mirakulöst sätt upprätt, stilla och andandes, och hör ljudet från den. Den låter som Sundowner, vacker men ändå livsfarlig. Den låter som Land Disasters, rytande och vrålande men ändå, på något sätt attraherande och mitt i What You Know, det tretton minuter långa eposet mot slutet försvinner vågen, lämnande efter sig en form av tystnad som enbart störs av delfinsamplingarna i Weakling Flier.

Angående ovan nämnda förväntningar anser jag dem uppfyllda. Blanck Mass är ett album som kommer chocka många, men efter den första trevande upplevelsen kommer man inse det vackra och fantastiska i syntetiskt oljud och dras tillbaks till musiken.



Tim Hecker: Ravedeath, 1972 by knubbutt
februari 17, 2011, 14:17
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.2 av 10.0

Sunday. Noise. Peace. Orden kommer till en början från Kafkas The Blue Octavo Notebooks, men har för mig kommit till känna genom Max Richters The Blue Notebooks, en samling låtar som inte har något som helst att göra med Tim Heckers Ravedeath, 1972, mer än just de där tre orden.

Sunday. Det finns musik som passar på sommaren, på vintern, på dagen, på natten, när man är arg, när man är lycklig. Så finns det album som det Ravedeath, 1972. Inspelat i en kyrka i Reykjavik (jag menar, hallå eller) är detta ett album som är som gjort för en slö söndag. I soffan, i sängen, på promenad, you name it. Det passar perfekt. Med sina svirlande melodier och djupgående teman kan man inte annat än att drömma sig bort när vardagen står för dörren.

Noise. Ordet har av någon anledning en negativ klang, men sätter man det framför Tim Heckers musik ändrar det karaktär helt och hållet. Även om hans förra album An Imaginary Country fokuserade mer på just noise än vad Ravedeath gör, så är karaktärsskiftet helt uppenbart även här – det så kallade ”oljudet” finns där, men det är nedtonat på ett behagfullt sätt och när det väl släpps lös görs det på ett sådant sätt att resten, den dissonanta orgeln och gitarrerna, framhävs.

Peace. Heckers musik har, precis som hans kollegors Fenneszs och Aidan Bakers, alltid fascinerat mig. Det är svårt att beskriva varför man kan tycka att konstruerat oljud är behagfullt att lyssna på. Låtarna ger en frid, precis som Kafka säger. The Piano Drop, med sin pulserande distortion eller Hatred Of Music, en mjuk slinga som av någon anledning får en att tänka på all tid man spenderat framför diverse Zelda-spel – de är stycken som får en att må bra. Man vet inte varför, och man vet absolut inte hur det gick till, men var man orolig inombords då Ravedeath, 1972 snurrar igång så är det ordnat när den snurrat färdigt.

Spotify: Tim Hecker – Ravedeath, 1972