Trollbeat


Ef – Delusions Of Grandeur EP by knubbutt
oktober 25, 2012, 20:13
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 7.5 av 10

Göteborgska post-rockarna Ef är tillbaka med uppföljaren till den episka Mourning Golden Morning som slog ner för två år sedan. Titeln Delusions Of Grandeur känns som ett statement i sig – kanske kände bandet att man tog sig vatten över huvudet med Mourning som kändes som den riktiga toppen av deras förmåga, rent låtskrivarmässigt. Delusions of Grandeur visar att fallet definitivt inte är sådant.

EP:n består av tre låtar – tillsammans 25 minuter – där mittenspåret Fem är en melodisk transportsträcka mellan titelspåret och I Never Felt This Way Before. De två sistnämnda presenterar Ef som ett band som absolut inte nått sin prime än – snarare tvärt om. Utsökta melodier varvas med oväntade partier med sång. I synnerhet blir jag glad för att spoken-word-partierna har letat sig tillbaka in i bandets repertoar. Dessa magnifika avsnitt som fick Final Touch / Hidden Agenda och Tomorrow, My Friend från debutplattan för sex år sedan att fullkomligt lysa av briljans ger nu I Never Felt This Way Before den skjuts som låten behöver för att inte låta för vanlig. Nu fattas det bara att vi ska få se några spelningar i Sverige också, sedan borde post-rock-kvoten vara fylld för en tid framöver.

Lyssna på Delusions of Grandeur på spotify!

/johan



Godspeed You! Black Emperor – ALLELUJAH! DON’T BEND! ASCEND! by knubbutt
oktober 5, 2012, 17:15
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 8.1 av 10

Vid det här laget är nog legendariskt det bästa ordet i SAOL för att beskriva Godspeed You! Black Emperor. Det kanadensiska post-rock-kollektivet släppte runt millenie-skiftet tre LP:s och en EP som allihop bidragit till utvecklingen av instrumental och experimentell musik sedan dess. Efter 2002s Yanqui U.X.O försvann bandet helt från kartan för att åtta år senare, alltså för två år sedan, meddela att man återförenats för en ny tour. Om folk vid den nyheten satte morgonkaffet i halsen borde nyheten om ett nytt album från Godspeed mer eller mindre producera ståkuk hos allihop, oavsett kön.

Godspeed är legendariskt i den mån att man var fullkomligt nyskapande samtidigt som man sket fullständigt i någon form av kommersiell framgång. Det politiska budskapet var tydligt och speglades i samplingar, låttitlar och konvolut. Man gav heller inga som helst intervjuer, det enda pressen egentligen visste om medlemmarna var deras namn – de brydde sig helt enkelt inte, och kanske var det därför deras musik slog igenom så som den gjorde. Mystiken.

Jag kunde inte hindra mig själv från att känna att mystiken delvis försvann när man annonserade om ALLELUJAH!, lite som mystiken kring Refused försvann i våras. Men det är nog faktiskt det enda negativa jag över huvud taget kan komma på om ALLELUJAH!, för det är ett förbannat bra album. Låtarna (fyra till antalet) är lite mer konsekventa än sina företrädare, något som jag varken tycker är negativt eller positivt. Bandet känner den här gången för att skapa 20-minuterslåtar som har ett tema från start till mål och de gör det bra. So what? Varför vara konstig om man inte vill?

Första spåret, Mladic, är väl ett politiskt eller människorättsligt ställningstagande om något. Den klockar in på knappa tjugo minuter och överöser lyssnaren under denna tid med episka och tunga klassiska post-rock-kavalkader med ovanligt hög densitet. Utöver spårlängden så är det väl just denna densitet som är mest karaktäriserande för Godspeeds sound och det är härligt att de inte tummat på gitarrerna.

Spår två och fyra, Their Helicopters’ Sing och Strung Like Lights At Thee Printemps Erable respektive, är utfyllnadspartier i form av improviserad drone. Ljudbilden som skapas är som väntat dyster och fungerar mycket bra som utfyllnad mellan Mladic och den andra tjugo-minuters-dängan, We Drift Like Worried Fire. Den sistnämnda baserar sig på en melodi som är så enkel att jag är övertygad om att jag nån gång visslat den utan att veta om den. Inte riktigt lika mäktig som Mladic skapar den inte riktigt samma bistra känsla, men det långdragna crescendot vid sexminutersmarkeringen håller ändå så hög klass som man kan förvänta sig av ett band av Godspeeds dignitet.

ALLELUJAH! finns inte på spotify än, men njut av att resten av bandets album just dykt upp – här och här.

/johan



Caspian – Waking Season by knubbutt
september 25, 2012, 19:48
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter:

Betyg: 9.0 av 10

Att Massachusetts-bandet Caspian de senaste åren mer eller mindre med varje skivsläpp, EP som LP, toppat instrumental-musik-kritikernas års-bästa-lista är inte orättvist, inte alls. De har fått post-rock att kännas modern igen, även om de i sak inte skiljer sig så mycket från den annars breda massan av underground-band som försöker låta som Explosions In The Sky. Det Caspian gör så oerhört bra gentemot dessa mer eller mindre mediokra band är att de vågar. Modet finns där hela tiden och på Waking Season, deras bästa skiva sedan starten 2005, lyser med kurage.

Jag läste nånstans att Waking Season verkade framtung och visst, de inledande spåren med titelspåret och den massiva (och helt fucking jävla underbara) Gone in Bloom and Bough ger den känslan, men det vore som att säga att Smala Sussie är bäst i början för att det roliga skämtet om Papa Dee finns där. Waking Season ändrar karaktär någonstans kring halvtimman där den går in i en lite långsammare trans innan den exploderar med den briljanta Hickory ’54, albumets absoluta peak. Därifrån är det raka vägen till slutet i quiet-loud-tema som levererar bättre än det gjort på oerhört länge. Fortsätter Caspian såhär kan de mycket väl bli post-rockens Last Band Standing.

Waking Season finns inte på spotify än, men lyssna på The Four Trees till dess att det dyker upp där.

/johan



Balmorhea – Stranger by knubbutt
september 22, 2012, 12:28
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 9.3 av 10

Det är något konstigt med Austin. Hur kan en stad med typ 800 000 invånare mitt i snustorra Texas vara hemstad till så oerhört många fantastiska band inom så oerhört många genrer? Det är ett faktum att staden är min blogg-kollegas drömresemål och jag skulle heller inte ha något emot att spendera lite tid på SWSX och dricka kultur en vecka i gassande solsken. I synnerhet om instrumental-rock-sextetten Balmorhea – ett av alla de otaliga internationellt framgångsrika band som kommer från just Austin – spelar och definitivt om deras nya album Stranger över huvud taget är verkligt.

Oavsett om det handlar om musik uppbyggd kring elektoniska moment, ett ensamt piano, en stråkgrupp, en vanlig uppsättning med gitarrer, bas och en samling trummor eller sex killars ordlösa stämsång så är Balmorhea ett band som gör det så förbannat bra. Att på ett album med tio spår kunna blanda och ge från så många konstellationer av instrument är en styrka som är många band få förunnat. Det börjar ganska lugnt och harmoniskt på Days och Masollan med fina melodier, men redan här känner man att något är i görningen. Det känns inte riktigt likadant som på bandets tidigare album, där en sinnesstämning höll i sig från första spåret till det sista. Istället anar man att något lurar under den till synes lugna och städade ytan. Och ack vad den känslan träffar rätt.

Tredje spåret, Fake Fealty, är så underbart graciös och brutal som en låt av denna kalibern någonsin kan vara. Den är en kakofoni i ljudbilder och när det där monumentala gitarriffet slår en i ansiktet tappar man fattningen fullständigt. Låten tar ett djupt andetag efter detta, ändrar riktning och försvinner iväg mot en stråkbaserad symfoni. Denna symfoni håller i sig till spår sju, Shore, där albumet fullständigt byter om till en kontemplativ skrud. Gitarren är nu varsamt omhändertagande och man lullas in i en trygghet som biter sig fast albumet ut.

Man kanske skulle sluta förvånas över att band från Austin gör bra album.

Stranger finns inte på spotify än, men lyssna då istället på All Is Wild, All Is Silent, Balmorheas hyllade andra album.

/johan



Mono – For Your Parents by knubbutt
september 13, 2012, 17:12
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter:

Betyg: 7.9 av 10

När folk frågar mig vad post-rock är och jag svarat på hur musiken låter brukar de alltid fråga om några kända band. Jag har då några standarduppsättningar jag brukar nämna – jag börjar med Sigur Rós (diskussionen huruvida de egentligen är post-rock kan vi ta någon annan gång), fortsätter till Godspeed You! Black Emperor via Mogwai och Explosions in the Sky och avslutar till sist med Mono. Alla dessa band, som i min värld mer eller mindre är giganter, representerar i mitt tycke var sin del av post-rocken och japanska Mono ligger någonstans åt det symfoniska hållet, med en sällan skådad fetisch för gitarrmangel.

Mono har gjort en av mina absoluta favoritlåtar – The Flames Beyond The Cold Mountain från det suveräna You Are There för sex år sedan. Den låten får mig att gång på gång komma tillbaka till post-rock och inse varför det är faktiskt är min favoritgenre. Tunga – ack så tunga – gitarrer, brutal bas och ett maniskt hamrande på trummorna gör att en låt som den exploderar i huvudet på mig. Det enda tråkiga är att Mono har tappat den förmågan – att få mina inälvor att vända sig ut och in i protest mot allt ljud. Men det är också det enda jag känner att jag saknar på For My Parents – lite brôt.

For My Parents är för övrigt precis som föregångaren Hymn To The Immortal Wind ett album där Mono inkorporerat en fullskalig orkester vid inspelningarna (men även live, något som förstärker Monos särställning inom genren). Det är mycket vackert och jag tycker att For My Parents är mer välbalanserat vad gäller just den orkestrala biten än företrädaren. Man vågar mer, och det känns, i synnerhet i magnifika låtar som Nostalgia och Unseen Harbor – episka >10-minutare som lyckas bibehålla den mäktiga känslan från dess inledande crescendo en bra bit över tio-minuters-strecket.

Jag fick känslan av att Mono på Hymn To The Immortal Wind förlorade mycket musikalisk kvalitet då de i hög grad försökte upprätthålla någon form av berättarteknik med sin musik. Den gången var det en japansk vandringssägen som representerades, men på For My Parents, som precis som albumets namn antyder är tillägnat bandets föräldrar, så har man istället gjort det lätt för sig genom att dedikera ett album till någon och sedan göra den bästa musiken man kan. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

For My Parents trodde jag inte skulle finnas på spotify, men det gör den! Lyssna medan den finns!

/johan



Sommarens skivor by knubbutt
augusti 3, 2012, 17:45
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , , , , , , , ,

Musiksommaren 2012 har varit den bästa på riktigt länge och det känns som det är dags att ta in de månader som bloggen har varit inaktiv. Här kommer det bästa.

Image

Beach House – Bloom

Betyg 8.2 av 10

”Pitchfork-indien”s största företrädare följde upp succén med Teen Dream med den högkvalitativa och välljudande Bloom. Detta är pop med inlevelse och en bra kombination av djup och yta. Saknar skivan något så är det fler låtar som skiljer sig från mängden vilket leder till en något monoton upplevelse. De två starkaste låtarna Lazuli och Irene karvar sig dock sakta rakt in i hjärtat.

På Spottan: Beach House – Bloom

Image

The Tallest Man On Earth – There’s No Leaving Now

Betyg 7.8 av 10

The Tallest Man skriver alltid både fina texter och melodier. Fin är också det ordet som bäst beskriver There’s No Leaving Now. Allting låter otroligt bra men den vassa egg som den långa mannens bästa låtar såsom The Gardener och Kids On The Run saknas här. Vill man slappna av till vacker musik är låtar som Revelation Blues och There’s No Leaving Now perfekta.

Spotify: The Tallest Man On Earth – There´s No Leaving Now

Image

Sigur Rós – Valtari

Betyg 8.3 av 10

Det kan inte vara lätt att vara Sigur Rós. Förväntningarna på varje nytt släpp är skyhöga och är det inte en biljett till himmelen väljer fansen bort den nya skivan till förmån för klassiker som ”Ágætis byrjun” och ”( )”. Valtari är gruppens mest ambienta skiva hittills, trummorna och gitarrerna är nästan inte närvarande alls och Jonsís röst spelar inte huvudrollen. Resultatet är en aning svåråtkomligt men ändå tilldragande i sin utomvärldsliga klang. Mest lyckat blir det när bandet håller sig till sin gamla form som på Varúð eller när bandet går helt in i ambientlandet som på Valtari. Detta är utan tvivel Sigur Rós fjärde bästa skiva men det gör det inte mindre värt att lyssna på. Jag lyssnar hellre på deras sämsta låt än de flesta andra bands bästa.

Le Spotify: Sigur Rós – Valtari

Image

Hot Chip – In Our Heads

Betyg 8.4 av 10

Hot Chip är ett band som jag alltid gillat men som inte når hela vägen med sina skivor. Även In Our Heads är spretig men för mig passerar The Warning från 2006 som deras bästa skiva. Det finns både de patenterade indie-dans-hitsen och några låtar som inte riktigt lyckas vara ironiska utan faktiskt betyder något på riktigt. Motion Sickness är ett grymt intro, Look At Where We Are är troligen årets bästa RnB-låt och Flutes har en av Hot Chips patenterade hooks som sätter sig direkt i ryggmärgen. Sämst: superironiska Night and Day.

Den finns på Spotify! Hot Chip – In Our Heads

Image

Twin Shadow – Confess

Betyg 7.9 av 10

Som alla nu har märkt är 80-talet tillbaka. Twin Shadow tar tillvara på trenden och snickrar ihop ett album som nästan är lite för uträknat modernt. Räddas gör han av att kan skriva låtar som mycket få andra electro-pop-artister. Som en bad-boy med för stort hjärta ger han sig ut i sitt paralelluniversum där inget kan bli för mycket eller för slickt. I sina bästa stunder så som Golden Light och Five Seconds är detta bland årets bästa pop men som helhet kan det bli en aning tröttsamt.

Potlifly: Twin Shadow – Confess

Image

Markus Krunegård – Mänsklig Värme

Betyg: 7.8

Åren går och helt plötsligt är Krunegårds 80-talsdoftande popmusik supertrendig. Tur eller skicklighet? Det spelar ingen roll men det denna skiva betydligt mer lättåtkomlig än vad den skulle kunna ha varit. När han använder sin talang för direkta texter lyfter låtarna till en mycket hög nivå, kanske till och med högre än på solodebuten Markusevangeliet. Låtskrivandet är dock precis som på hans andra skivor en smula ojämnt och det känns som att han kunde lagt ner lite mer tid på att få en skiva som hör ihop ännu bättre. Bäst: Den lite kentinspirerade Korallreven och Vintergatan. (Dock bättre än allt på Kents senaste)

Spotifya: Markus Krunegård – Mänsklig värme

Image

Frank Ocean: channel ORANGE

Betyg: 8.0 av 10

Kanske att han rider lite på goodwill-vågen från att han avslöjade sin läggning tidigast i våras men den här skivans goda kritik är ytterst välförtjänt. Det är inga konstigheter utan helt enkelt en riktigt bra, svart, amerikansk RnB-skiva. Jag gillar också dispositionen med en blandning av vanlig låtlängd några längre och några små mellanakter. Att Thinking About You kommer gå varm på alla radiokanaler framöver är bara positivt.

På Spottan: Frank Ocean – channel ORANGE

Image

Passion Pit – Gossamer

Betyg 9.2 av 10

Detta är inte en perfekt skiva men när den är som bäst träffar den känslocentra från alla håll samtidigt. Det är en strålande pop-skiva som samtidigt rymmer texter fyllda av smärta, sorg, ångest men också hopp. I drink some gin and take couple of my pills sjunger Angelikos tätt följt av en glittrande hook. Aldrig har nog en skiva på ett så levande sätt speglat en så komplicerad person. I’ll Be Alright är troligen årets bästa låt.

Lyssna! Passion Pit – Gossamer

Image

Fang Island – Major

Betyg 6.0 av 10

En av sommarens få besvikelser är Fang Islands Major. Prog-popen som de på sin sjävbetitlade skiva fick att låta oväntat fräsch har fallit tillbaka lite i mossigt 70-tal vilket är tråkigt. Ett tips är att lyssna på introt och sedan byta till valfri annan skiva för det är riktigt bra.

Spotify: Fang Island – Major

Image

Purity Ring – Shrines

Betyg 8,1 av 10

Sverigeaktuella (Way Out West) Purity Ring är en för mig ny bekantskap som låter lite som en blandning av Crystal Castles, Lil Wayne och Washed Out. Soundet är riktigt bra, mörkt och långsamt svängigt. Låtarna är också jämna på en riktigt hög nivå. Att ett nytt band klarar att skapa en skiva av denna kvalitet är inget annat än anmärkningsvärt. Duon har dock tidigare varit med i bandet Gobble Gobble.

Lyssna: Purity Ring – Shrines

Nu är det bara att längta till hösten med släpp från bland andra The XX som redan släppt den fantastiska singeln Angels.

/anton



iLIKETRAINS – The Shallows by knubbutt
april 25, 2012, 18:55
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: , ,

Betyg: 7.2 av 10

iLIKETRAINS är enligt mig tillsammans med Epic45 ett av de få banden som verkligen klarar av att faktiskt sätta samman klassisk post-rock med lyrik. Sångaren David Martins djupa baryton är måhända inte i Matt-Berninger-klass, men den är trollbindande på ett alldeles unikt sätt. Texterna i sig skulle passa i vilken indie-låt som helst, men när de nu appliceras på en så speciell genre som post-rock får de en ny dimension i det mörker som genren tillför. Strofer som ”I will take your eyes and make them mine/what did you expect to find in the shallows of my eyes”  i titelspåret känns med ens inte direkt positiva, vilket absolut inte är tanken heller. The Shallows avslutar dessutom starkt med skivans höjdpunkt Reykjavik som skulle kunna hålla igång i dubbla sina nu sex minuter utan att trötta ut någon samt We Used To Talks oanade rytm.

iLiKETRAiNS på spotify!

/johan