Trollbeat


The Antlers – Undersea EP by knubbutt
augusti 6, 2012, 09:21
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 8.9 av 10

Brooklyn-trion The Antlers har genomgått något av en förvandling sedan deras genombrottsalbum, Hospice. Från att silkeslent torterat sina lyssnare genom hjärtskärande berättelser om kärlek, ångest och omutbar död till att på Burst Apart avhandla ett mer generellt och stundande domedagstema har bandet nu, med Undersea, nått absoluta metaforiska botten. Undervattenskänslan är ständigt närvarande, men inte i form av en trevlig tur tillsammans med disneyfigurer. Istället är förnimmelsen av att kvävas till döds något man inte kommer undan, oavsett vem man har med sig i djupet. För att ytterligare betona stämningen över Undersea utfärdas här en varning för känsliga lyssnare – tag i beaktning!

Men det är ju just detta som gör The Antlers till ett av New Yorks mest populära indie-band, hur Pete Silberman lyckas fånga det allra innersta hos en människa som verkar vara på gränsen till total förintelse. ”Waking up, I’m not awake / The planet drowns in a hundred days […] Slow it down, wait it out / We can’t run, but we can go swimming” inleds de båda verserna i den mycket stämningsfulla Drift Drive och titeln på Endless Ladder i kombination med låtens uppbyggnad talar sitt tydliga språk om vad det är Silberman den här gången faktiskt försöker förmedla.

Underseas epilog, Zelda, torde tolkas som en ode till presidentfrun Zelda Fitzgerald, som enligt sägen ska ha varit en hårsmån från att ge upp inför galenskapen. Man får här känslan av att Silberman på något sätt inte gett upp tankarna som han brottades med på Hospice, även om han nu uttrycker det på ett mer Sufjan-escue sätt.

Det är precis här som The Antlers ska befinna sig, nånstans vid livets sista utposter. Med referat till Fight Club, en av de mer apokalyptiska filmer i alla fall jag sett är det svårt att undslippa albumets – kanske till och med gruppens allmänna – moral. På twitter är The Antlers idel glada tillrop och hälsningar, på Undersea är de något helt annat fullständigt.

På spottan: The Antlers – Undersea

/johan

Annonser


Yuck – Yuck (bättre sent än aldrig) by knubbutt
juli 3, 2011, 14:13
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg 9.0 av 10

Årets bästa skiva hittills låter som mycket annat men samtidigt väldigt eget. Inspirationen kommer från allt mellan Dinosaur Jr (Get Away), Teenage Fanclub (Shook Down), Georgia (The Cure), Operation (Sonic Youth) och My Bloody Valentine (Rubber). Inte nog med att de efterliknar dessa fantastiska band, de är dessutom själva riktigt bra låtskrivare. Det är poptexter som gäller, inte mycket funderingar bakom utan ett spontant uttryck med en blandning av kärlek och svärta. Soundet är lätt att älska, lagom distat och med fuzziga gittarer som ”sjunger med” i refrängerna.

Skivans nackdel är att den är en aning framtung, kanske beroende på att det är en debutskiva och bandet inte har fullt självförtroende ännu. Men trots att de bästa låtarna kommer först fortsätter skivan leverera med en oväntad hög lägsta nivå och sista låten Rubber är ett vackert shoegazevidunder som ångar på i sköna sju minuter. Frågan är om de också kan leverera årets bästa konsert på Way Out West.

Spotify: Yuck – Yuck



The Antlers – Burst Apart by knubbutt
maj 9, 2011, 19:11
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 7.1 av 10

I vintras, när The Antlers tillkännagav datumet för släppet av Burst Apart, gjorde de det med en kommentar där de påstod att man inte behöver lyssna på albumet och genomgå en grav känslomässig upplevelse, utan tvekan syftande på Hospice, det fantastiska cancer-flickvän-tillägnade albumet från 2009. Tur är väl det, Hospice var ett oerhört starkt och laddat album, ett man lyssnar på med aktsamhet. Burst Apart är absolut inte på samma emotionella nivå, men det lyckas ändå förmedla en viss melankolisk känsla.

Första halvan av Burst Apart är mycket bra, I Don’t Want Love och No Widows är låtar där sångaren Peter Silberman verkligen får utlopp för sin underbara röst, och där melodierna är oerhört lätta att fastna för. Avslutningen är magnifik i Putting The Dog To Sleep, där döds-temat från Hospice än en gång tas upp och tro det eller ej, Silberman kan något annat än att verbalt gråta om ämnet. Samtidigt gläds jag åt att jag hör inspiration från vocal-post-rock-band som iLIKETRAINS och Epic45, jag gläds ännu mer åt att The Antlers gör det bra.

Tyvärr sjunker helhetsintrycket av Burst Apart på grund av det rent urtrista mittenpartiet. Every Night My Teeth Are Falling Out är en oinspirerad tre-minutare om dåliga beslut som de facto är retfullt uppenbart.



The Pains Of Being Pure At Heart – Belong by knubbutt
mars 15, 2011, 15:26
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: , ,

Betyg: 7.9 av 10

Många indie-artister överhypas i och med ett första skivsläpp – The Strokes, Fleet Foxes och Interpol är några 2000-tals-exempel på detta. Det är dock inför uppföljningsplattan som den största utmaningen infinner sig – hur ska de kunna motsvara förväntningarna som en hel sekt har på dem? På grund av det enorma informationsflöde vi har idag kan det ena dagen vara upp och andra ner för hypade musiker. I mina ögon är det i detta kraftprov, det att kunna släppa ett framgångsrikt andra album, som vi ser vilka som vet vad de gör.

The Pains Of Being Pure At Heart vet definitivt vad de gör. New-York-kvartetten släppte sin självbetitlade och bejublade debutplatta för två år sedan och de har sedan dess jämförts med storheter som My Bloody Valentine och Sonic Youth – det med rätta. Sällan har väl huvudinfluenser hörts så tydligt, jämförande ovan nämnda platta med MBV:s Loveless. På Belong däremot, har fokuset delvis flyttats (med betoning på ”delvis”) bort från MBV:s shoegazing för att istället framhäva sången och urskilja melodierna tydligare. Det kan vid första anblick tyckas vara ett steg mot kommersialism, men tillsammans med sitt unika och genuina glada sound blir skivan genomgående ”lätt”, vilket är få förunnat nu för tiden.

Låtarna då? Jodå, de är riktigt bra, med höjdpunkter i singlarna Belong och Heart In Your Heartbreak men i synnerhet i den personliga favoriten Too Tough. I övrigt måste jag säga att jag är fullständigt betagen av albumomslaget – färgerna och framför allt textfonten är helt oslagbar.

Lyssna på: The Pains Of Being Pure At Heart



Belong – Common Era by knubbutt
mars 13, 2011, 16:46
Filed under: ♬Recensioner | Etiketter: ,

Betyg: 6.8 av 10

Efter sin fullständigt magnifika debutplatta October Language släpper nu Belong sitt nya album Common Era, där man har frångått den rena drone-musiken för att hänge sig åt shoegaze á la The Sight Below – mjuka beats, ingraverad sång och långa utdragna toner.

De gör det bra, det är inget snack om saken, men frågan är om de, av någon anledning likt många andra artister inom samma genre nu för tiden, åtog sig en omöjlig uppgift i att försöka toppa debuten. Det är bara att inse – det går inte, men jag ser dock fler försök på samma tema.



The Radio Dept. – Passive Agressive by knubbutt
januari 24, 2011, 20:31
Filed under: ♬Recensioner, ❤Ok | Etiketter: ,

Betyg: 8,8

15 år. Så länge var det sedan Radio Dept. bildades. Man kan inte säga att de någonsin har varit särskilt snabba men trots att de endast har släppt tre album har de ändå hunnit med att skapa riktigt många fantastiska popmelodier. För den som inte riktigt känner för att leta reda på alla singlar och b sidor presenteras de här i kronologisk ordning. Det roligaste tycker jag är att följa utvecklingen från obskyrt shoegazeband till dansant popband.

Nackdelen med skivan är att det just är bara singlar. Jag tycker själv att några av de bästa låtarna saknas och då är ändå 28 låtar med. Jag skulle ändå aldrig påstå att någon låt är dålig eller ens tråkig för Radio Dept. skulle aldrig släppa något sådant.

Bäst: The Radio Dept. – Where Damage Isn’t Already DoneThe Radio Dept. – The Worst Taste In Music

På spotify: The Radio Dept. – Passive Aggressive: Singles 2002-2010